Andra halvan av filmen är obegriplig

"Asta Nilssons sällskap" är värd att uppmärksammas av två skäl.
Den är Gösta Ekmans sista film.
Den har fått fem miljoner i förhandsstöd av Filminstitutet. I runda slängar motsvarar det tolv årsanställda undersköterskor.
Det är problematiskt. Dels för att man hade önskat Ekman ett värdigare avslut på sin skådespelarkarriär, dels för att& ja, ni kan invända att man inte kan ställa kultur mot vård men det är klart att man kan, skattekronor är trots allt skattekronor och antalet är begränsat, till och med i Sverige.

Gösta Ekman spelar en man som hjälper en senildement och förvirrad kvinna hem. Kvinnan spelas av Sven Lindberg som gör hennes ansikte oerhört innehållsrikt i sin tomhet, och så långt är berättandet linjärt, idén hyfsat bärande och filmen inte ointressant.
Men när paret når sin slutdestination gör filmen samma sak: dess andra halva flummar ut i ett pseudokulturellt kammarspel som jag kan lova att du inte förstår någonting av ens om du har fler högskolepoäng än hela styrelsen i Feministiskt initiativ.
"Asta Nilssons sällskap" lider dessutom av en total brist på ekonomi i sitt berättande; meningslösa scener och dialoger får ta eoner av tid och energi, och när mikrofonen syns i bild för andra gången syns också, alltför tydligt, de tolv undersköterskorna.