Än sjunger koltrasten!

En berättelse jag burit med mig genom livet är den om det gamla paret, där maken ber hustrun komma ut och titta på häggen. Detta utspelas då ännu inte jämställdhetsdebatten väckts, kan man förmoda. Hon har mycket att stå i, men en dag kommer hon ut i trädgården. Då har häggen blommat över.
Denna tragikomiska historia kommer för mig när jag läser flera av Barbro Lindgrens senaste dikter i samlingen Det är som i Rom. Hon skriver:

På kvällen gick vi ut
hunden och katten och jag
Vi gick bygatan fram som vanligt
Hunden först, sen jag och sist katten
som ville gå för sig själv
Kalvarna betraktade oss tankfullt
Koltrasten sjöng för livet
Jag hade tänkt ta in ett fång syrener
Men den tiden var redan förbi
De ljusa kvällarnas vemod. Inte som en gammal folkvisa, inte heller som en sentimental schlager. Barbro Lindgren fångar den rena upplevelsen, den som möter i dessa dagar när vi tittar ut genom fönstret.
Årstidshjulet som lämnar en bukett blommor för att nästa stund visa fram sommarens första fruktställningar. Enkelt och vackert beskrivet utan bitterhet, utan harm.
Och på liknande sätt förhåller det sig när poeten skriver om sig själv i minnets ljus på olika platser världen över. Också i berättelsen om föräldrarnas sista år och avskeden när döden knackar på rutan.

Strax ska andra gråta
och inte låta sig tröstas
Och den svarta jorden
ska ingenting minnas
Nära som den där katten, som följer kvinnan och hunden på vägen, följer språket vad alla som gått ut för att plocka en bukett syrener kan uppleva. Kanske även nåden ges, att i en suck försonas med fåglars och blommors och människors villkor.
Barbro Lindgrens dikter är enkla. Syrenregn över maj månads sista dagar. Det var just det! Blicken för det skenbart oansenliga. Den öländska bygatans poesi; Roms morgontomma torg. Utflykterna återupptäckten av lagårdsbacken därhemma, när jag var barn.