Amerikanska klassiker i Bryggaren

Vilket festligt grepp som Västerviks Orkesterförening tog om sin novemberkonsert, den som spelades upp i Bryggaren i går kväll! Temat var Amerikansk Rapsodi, och alla inblandade tonsättare var amerikaner.Ja, alla utom en, han som fick inleda programmet. Det var tjecken Antonin Dvorák, men med något ytterst speciellt ur hans grandiosa musik: "Från den nya världen", den symfoni (hans nionde) som han skrev samma år som han kom till USA. Året var 1892. Själv var han 50 och högtidligen erbjuden befattningen som chef för National Conservatory of Music i New York.Symfonin är en klar Amerikahyllning, och inte ytlig. Det märks att han tillochmed hunnit uppleva den svarta befolkningens sånger, särskilt de religiösa. "Från den nya världen" blev en succé. Och Dvorák känd på båda sidor av Atlanten.Som "ouvertyr" till konserten var valet perfekt. Orkestern heter Västervikssymfonikerna och det är en skön känsla att kunna inse att lilla Västervik faktiskt har en egen symfoniorkester.Vissa krafter är visserligen inlånade (fast betydligt färre än t ex i speedwaysammanhang), men huvudparten är verksamma som musiker här. Och bland veteranerna skymtade flera riktigt unga ansikten!Sören Petterson är ledaren. Det var han som tillsammans med kvällens solist, pianisten Attila Gracza, kom överens om konserttemat.Hela första halvleken var rent orkestral. Attila Gracza kom inte in förrän i sista stycket, efter paus. Men det blev också hela kvällens huvudnummer - jag återvänder dit strax.Alltså. Förutom Dvorák sex amerikanska tonsättare. De flesta födda ungefär när Dvorák gick bort, alldeles i början av 1900-talet. Ingen av de sex lever. Samuel Barber gick bort på 80-talet, Leonard Bernstein 1990, Leroy Anderson 1975, George Gershwin 1937 (han hann inte ens fylla 40), Richard Rodgers 1960. Den ende 1800-talaren i gruppen var marschkungen John Philip Sousa.Samuel Barber är ju en av de mest spelade amerikanerna, vid sidan av sådana som Gershwin. Hans "Adagio för stråkar" från mitten av 30-talet gjorde honom brett berömd. Så annorlunda stillsam är den kompositionen. Att Västervikssymfonikerna gick iland med den uppgiften, att de skapade en så skön, samspelt ton, det var rent imponerande.Leroy Anderson är lite extra intressant för oss svenskar. Hans föräldrar var just invandrare från Sverige. Hans "The waltzing cat" från 1950 blev ett lustfyllt, dansant nummer i programmet.Ett tyngre inslag var det potpurri ur Bernsteins West Side Story som blev första aktens huvudnummer innan den konsertdelen avrundades med "Washington Post", en av Sousas alla 136 marscher! Den är skriven för blåsare. Att få höra den med stråkar i melodistämmorna kändes lite ovanligt. Men elegant.Efter pausen och ännu ett orkestralt potpurri ur Richard Rogers "The King and I" var det äntligen dags för Attila Gracza att stiga fram på scenen och sätta sig vid flygeln.Spänningen steg, det kändes. George Gershwins Rhapsody in blue är inte bara ett mästerverk. Det kräver en superpianist. Dessutom en så både säker och vaken orkester att det riktigt pirriga samspelet håller. Rhapsody in blue är ju välkänd för de flesta musikintresserade. Men jag tror att många i Bryggaren skärpte hörseln av Graczas spänstiga spel som på fler ställen gjorde Gershwin mer jazzig än han nog själv hade tänkt sig. Underbart var det. Utan extranummer hade inga lämnat bänkarna. Attila Gracza satt sig lugnt ner och bjöd på Sergej Rachmanninovs sköna cissmoll-preludium. Rachmaninov och Amerika? Jodå, så dags i livet, i 50-årsåldern hade även han hunnit dit!