Älskade lerklumpar

Vi älskar Wallace & Gromit för att de står för en bättre värld. En värld där grönsakstävlingen är årets största begivenhet, där vänskapen övervinner allt, där lösningen på alla vardagsproblem är att sätta på tekannan och där det största hotet kommer inte från terrorister utan från en stor kanin som hotar årets största begivenhet, grönsakstävlingen.
Vi älskar Wallace & Gromit för att de ger oss en parodisk men ändå idealiserad bild av det ur-England som vi älskar att skratta åt men ännu mer älskar att älska. Liksom Monty Python, som vi älskat så mycket att vi ramlat omkull och gått sönder.
I "Varulvskaninens förbannelse" har W&G-skaparna på Aardmanstudion förädlat, renodlat och kokat ner sina figurer till den grad att det nästan blir en parodi på parodin. Ordvitsarna smattrar som ett höstregn i Leeds, de små detaljerna (Gromits examensdiplom från Dogwarts, användandet av kaninlåten "Bright eyes") är så smarta och snygga att fansen hamnar i självsvängning redan i scen två.

Bitvis blir det för smart, för snyggt och för uttänkt. Det ger känslan att "Varulvskaninens förbannelse" är en slutstation, att man inte kommer så mycket längre med Wallace och Gromit nu. Kanske är detta Aardmans motsvarighet till Tintinäventyren "De sju kristallkulorna/Solens tempel" - karaktärsteckning och ton har blivit så perfekta och oöverträffliga att man konstnärligt inte kommer längre förrän man börjar dekonstruera dem. Till månen tur och retur har de redan rest, så kanske blir nästa film "Wallace & Gromit i Tibet". Då reser jag med hela vägen.
Tills vidare får vi glädja oss åt att det finns filmare som med hjälp av några klumpar lera kan leka fram ett en vision av djup humanism, av oförfalskad glädje och en tedoftande, kamratlig bättre värld.