Allvar med hjärtevärme

Låt vara att Claes Anderssons dikter handlar om tidens framfart, om allvaret i tiden, likafullt sprider sig en trevnad under stunden med dikterna. Denna trivsel har sitt säte i författarens mycket speciella galghumor. Även om humorn stundtals är rå, är den aldrig hjärtlös. I vinterns samling "Tidens framfart" ges prov på hur årens framfart sätter spår i människan, hur distansen till världspolitiska skeenden, hjälper till att se på historien något lite klarare än vad som var fallet i ungdomen. Resignation handlar det inte om i Claes Anderssons fall, mer denna klarsyn som på en och samma gång skärper tonen inför allt dum, och samtidigt tillåter ett drag av försoning.

I "Tidens framfart" lyser flera dikter starkt fram, och lever redan nu sina självständiga liv, kanske som framtida antologinummer. "Vi blir mänskor när någon rör vid oss" är en sådan dikt, som med stor sannolikhet kommer att användas i olika sammanhang där lyriken får hjälpa föredragshållare och andra talare att nå fram med sina viktiga budskap om väsentligheter i umgänget människor emellan. Mot slutet av dikten läser vi: "När någon rör vid oss berörs vi / Först när någon rört oss blir vi verkliga / En mänskas ansikte blir levande först när någon / rört vid det med sina händer / Den oberörde berör ingen / Ingen har någonsin rört vid den som blivit / oberörd / Det blir en mänska först när någon smekt henne / med sina händer"

En diktsamling av Claes Andersson är ingen diktsamling om den inte blir bärare av kärlek. Allmänmänsklig kärlek, som i dikten ovan, men också kärleken mellan två personer. Genom att räkna upp en mängd möjliga omständigheter som skulle kunna innebära att kvinnan inte längre står ut med kärleksförhållandet, till exempel om mannen skulle visa sig vara en schimpans, frågar han henne:
Älskar du mig! Säj säj!
Svara ärligt snälla!
Svarar du fel vill jag inte leva längre
Där möter poeten igen i allvaret, livsglädjen, humorn; kärleken. Denna verklighet som inte överensstämmer med sina gränser, som Andersson skriver, i en av kubismens gestaltningar inspirerad kärleksdikt.