Musik har en tendens att upprepa sig, liksom modet, konsten och åsikterna i samhället. Ja egentligen allt. Med teknikens hjälp lyssnar vi in på ett vanligt samtal från 2009.
Vanligt samtal:
- Ja herregud nu är axelvaddarna tillbaka, det trodde jag aldrig!
- Nej inte jag heller. I går såg jag en tjej med glasögon stora som en plattskärm, hemstickad poncho och vinglandes runt på stilettklackar. Samtidigt som hon pratade i en iPhone. Det var som om någon komprimerat 70-80-90-00-10-talet i en och samma punkt. Jag nästan dog.
- Ja det var då värst!
Allting går i cykler säger det något uttjatade uttrycket. Men det finns oftast en förklaring till att något är uttjatat, nämligen förklaringen att det finns en gnutta sanning där någonstans. Allting verkar i vilket fall som helst gå i cykler och det är oavsett vad det gäller. Man skulle också kunna hävda att historien upprepar sig. Och att den blandar sig.
Det som också är cyklist är det faktum att vissa blir förvånade varenda gång, ofta den generation som var först med fenomenet. Medaljongtapeter nu igen, du måste skämta?
Ibland kan man inte hjälpa att man undrar om det är vår längtan till något annat, nästan vad som helst, som skapar de här cyklerna. Är det eskapismen som slår till? Skepparkrans såg så schysst ut på 60-talet när man kunde se Cornelis på Mosebacke istället för på bio. 50-talet hade ohyggligt snyggt formspråk och 80-talets musik kan, så här i efterhand, både verka väldigt modern och nyskapande.
Det är enkelt att glorifiera och bara välja ut godbitarna samtidigt som man ignorerar det som var lite tråkigare med ett decennium. Vi får inte heller glömma nostalgins inneboende kraft. Nostalgi är tabubelagt, varför leva i det förflutna? Det är ju världsfrånvänt, nostalgi blir dagdrömmeri med viss historisk förankring. Och ändå åker favoritlåtar från en annan tid nästan alltid på när det är fest.
Blandningar av årtionden, århundraden och förra hösten skapar nya horisonter. 90-talsband som Pulp återförenas, klassiska album nyinspelas och modeoffer blandar stilar som man behöver en tredimensionell tidsaxel för att förstå. Harry Martinssons "Aniara" spelas på teater med musik av Kleerup, vissa band låter som Paul Simons 80-tal och allting upprepas, blandas och blir modernt så det förslår.
Återanvändning är bra för den kreativa miljön och för oss nostalgiker. Allt gammalt i komposten och mullen ska ge liv åt nytt och fräscht. Det är inte fantasilöst. Snarare tvärtom. Och det är väldigt 2010. Och 1970. Och 2030.