Alltid på barnens sida

För det är där hon sitter, Katherine Patersons nioåring. Den som hon i drygt fyrtio år har återkallat för att kunna kunna skriva om ett trotsigt, till och med elakt fosterbarn, en gökunge utsparkad av sin senaste familj.
Eller om en fattig pojke vars egna föräldrar och systrar försöker få honom att leva upp till en manlighet som är honom främmande.
Det är en rörelse uppifrån och ned som givit henne många fina bokpriser, bland dem årets Astrid Lindgren-pris. Men också oräkneliga unga läsare, varav några berättat hur hon mer eller mindre räddat deras liv.

När hon numera gör besök i skolor undrar barnen hur hon, äldre än deras mormödrar, kan veta hur de känner?
- Jag tror att om du går tillräckligt djupt ner i dig själv hittar du det där barnet. Människors känslor ändras inte så mycket genom åren.

Det låter så enkelt?
- Det hänger på viljan. Vissa människor har svårt att gå tillbaka till barnets smärta. De förnekar att de känt så djupt. När deras egna barn har det smärtsamt säger de hellre "han är ju bara ett barn". Jag tror att hemligheten med att skriva för barn är att minnas hur djupt barn känner. Allt är världens undergång när man är liten. En av välsignelserna med att bli gammal är att du får lite perspektiv, och vet att allt inte kommer att vara så hemskt hela tiden - men heller inte så underbart.

Katherine Paterson började skriva som småbarnsmamma och debuterade först som 41-åring. Hon och hennes man, som jobbade som pastor, hade fått fyra barn på fyra år; två biologiskt egna pojkar och två adopterade flickor.
Hon berättar att hon skrev för att hålla hjärnan igång mellan blöjbytena. En vän i kyrkan tyckte att hon borde ha åtminstone en ledig kväll i veckan och drog med henne på en skrivkurs för barn- och ungdomslitteratur. Där lärde hon sig egentligen bara en sak: disciplin.
- Jag känner det som att jag är en av de få lyckliga människorna i världen som fick veta innan det var för sent vad jag skulle göra i livet. Jag inser att många inte ser mig som riktig författare för att jag inte skriver för vuxna, men jag har de riktiga läsarna. Jag har läsare som läser samma berättelse om och om igen.
I alla sina ungdomsromaner skriver Katherine Paterson om utsatta barn, även i de senaste, ännu outgivna på svenska. "Livet är inte tänkt att vara någonting, utom möjligen hårt" säger den till slut högt älskade fostermamman i "Gilly Hopkins hittar hem".
Fosterbarnet Gilly får, om inte ett hem, i alla fall den kärleksupplevelse som gör att hon kan ta sig vidare i livet.
- En bibliotekarie tittade en gång på mig och sa "hur ska du förstöra det den här gången?". Det var väldigt roande. Hon ville ha glada historier för barn. Men, och det tror jag Astrid Lindgren förstod mycket väl, många barn har hårda liv och måste tänka på hur de ska ta sig igenom dem.
Klassperspektivet har Katherine Patersons med sig från barndomen, hennes föräldrar var missionärer. De var utbildade och kärleksfulla, men utan pengar.
- Jag kände många barn vars liv var svåra. Jag identifierade mig med dem. Skolorna var mycket mer blandande då, i dag är boendet så uppdelat. Vår president har aldrig sett en fattig människa, tror jag, inte så länge han inte lämnat landet i alla fall. Han förstår inte riktigt.

Alltid på barnens sida

Katherine Paterson kryper under huden på de utsatta, ofta trotsiga ungar hon skildrar. Även om hon själv aldrig hade det lika hårt skriver hon för den hon en gång var, en udda flicka i konstiga kläder.- Jag bara åker ner här, säger hon och pekar från halsen till magen.

Katherine Paterson kryper under huden på de utsatta, ofta trotsiga ungar hon skildrar. Även om hon själv aldrig hade det lika hårt skriver hon för den hon en gång var, en udda flicka i konstiga kläder.
- Jag bara åker ner här, säger hon och pekar från halsen till magen.