Allt får sin förklaring

Peugotmannen är incognito i Edinburgh. Där blir han påkörd bakifrån av en man i en Honda. Många människor blir vittne till olyckan och hur Hondamannen slår honom till marken med ett basebollträ. På trottoaren står bland andra deckarförfattaren Martin Canning, Gloria Hatter och hennes väninna Pam, samt privatdetektiven Jackson Brodie.
Jackson Brodie är en gammal bekant från romanen De vilseförda där han inledde ett förhållande med skådespelaren Julia. Det är också hon som är anledningen till att han nu befinner sig i Edinburgh. Där driver han mest runt i väntan på att hennes repetitioner ska ta slut för dagen och känner sig försummad. Det är inget under att han känner att han inte kan låta bli att erbjuda kriminalaren Louise Monroe sina tjänster. Även om han verkligen inte borde, med tanke på de omständigheter som han fullkomligt trasslat in sig i.

Kate Atkinson använder sig av ett slags lager på lager-teknik i sina böcker. Till att börja med verkar de olika personerna inte ha särskilt mycket med varandra att göra, men efter hand knyts deras öden allt tätare samman. Vad som har hänt, vad som pågår och vem som anlitat en lejd mördare för att döda vem är inte helt enkelt att lista ut och förvirringseffekten är också en del av poängen med Atkinsons berättarteknik.
Förvirringen och humorn (svartare än någonsin) är det som verkligen får mig att älska Kate Atkinsons böcker. Hon behärskar till fullo konsten att få ett stort antal synnerligen olikfärgade tåtar att bilda ett tilltalande och rent av genialt mönster. Hon planterar tätt med små kryptiska vinkar som ser ut som självklara påståenden. Som läsare undrar jag om jag missat något eller om det var något som jag borde ha förstått. Men allt får sin förklaring, även om det tar tid.