"Allt är systemets fel"

"Varför ska jag vara god och snäll och följa reglerna när alla andra ljuger och fifflar och har mycket bättre liv än jag?"
Den frågan ställer sig alla medelklassmänniskor upprepade gånger under sin livstid - nästan lika många gånger som "vad skulle hända om jag sket i jobbet och ungarna nu och bara körde söderut tills bensinen tar slut".
De flesta klarar sig hyfsat utan att ta reda på svaren. Inte Sam Bicke. Hans svar på fråga ett blev "det ska jag inte, i stället ska jag rösta med styrspaken, krascha ett flygplan mot Vita huset och göra mig av med Richard Nixon, ärkelögnaren, megafifflaren, en gång för alla."

"Attentatet mot Richard Nixon" bygger på en sann historia om en man som aldrig lyckades fånga den amerikanska drömmen. I stället blev han ett av dess stora offer, han kördes över av den, krossades under dess tyngd och vräktes ner i diket när drömmen vrålade förbi i sin nya Cadillac.
Sean Penns Sam Bicke är en djupt tragisk man av den sort som aldrig avslutar sina meningar för att han liksom inte vågar, eller inte hinner innan alla gått vidare och pratar om något annat.
I Bickes värld är allt systemets fel. Hans skilsmässa, hans oförmåga att fungera på jobbet, bankernas motstånd mot hans låneansökningar - allt blir ett bevis på att samhället är sjukt, men när han som det oskuldsfulla barn han är ropar att kejsaren är naken är det ingen som håller med honom. I stället röstar de fram kejsaren till en andra mandatperiod.

Sean Penns rolltolkning gör ont som ett pinsamt högstadieminne. Hans Bicke blir lik nästannamnen Travis Bickle i "Taxi driver": En tafatt, valhänt, ömkansvärd person vars förnedring och förödmjukelse till slut vänds i handling. Men som allt annat i Bickes liv blir också hans sista handling... tafatt, valhänt.