Allhelgonamusiken i Tjust

Åtminstone sedan 800-talet har vi i västerlandet firat kyrkans alla helgon den första novemberlördagen. Söndagen som följde skulle vara ägnad minnena efter våra avlidna. Så är det inte riktigt i dag. Oavsett människors kraft eller tvivel i sin tro är tankarna kring de avlidna centrala redan på Alla Helgon Dag. Det är då, hur höstmörk dagen än är, som kyrkogårdarna ljusnar av allt gravljus.
Vad heter då det största behovet? Naturligtvis tröst. Och var hittar man trösten? Främst hos varandra. Men kyrkan, som plats för samling, gemenskap, eftertanke, betyder mycket en dag som denna. Orden är viktiga. Men musiken tar ofta vid där våra ord inte räcker till. Orden i den senaste meningen var Västerviks kyrkoherde, Britt Alfs, i Sankta Maria kapell.

Allhelgonamusik på Alla Helgons Dag gick att hitta i de flesta av kontraktets kyrkor. Gamleby, Överum, Dalhem, Lofta, Odensvi, Hjorted, Ankarsrum, Hallingeberg, Törnsfall, Gladhammar-Västrum. Ofta var sammankomstens titel "minnesgudstjänst", något som ökar min känsla av Alla Helgons Dag som framför allt en dag för tröst.
Skön, lugn, ja trösterik musik framförd av fina musikanter och sångare väntade i alla de nämnda kyrkorna.
Mitt val kom att bli Sankta Maria kapell i Västervik. Kanske för namnets skull. Maria är ändå kristenhetens allra största helgon.
Där fanns kantorn Cecilia Tengver på plats som organist (solistackompanjemang), Elisabeth Ingelberg som sångsolist och organist under själva andakten. Christer Davidsson och Inge Jonsson medverkade med sina speciella instrument - gitarr respektive flöjt.

Musikvalet höll sig genomgående till teman med lugn ton och utrymme för begrundan, meditation. Elisabeth sjöng två sånger av Duke Ellington, "Almighty God" och "Come Sunday" samt Gabriel Faurés "Pie Jesu".
Inge Jonsson, även han med Cecilia Tengver vid orgeln, spelade Franz Schuberts "Litaney", Benny Anderssons "Tröstevisa" och - alldeles ensam "Andantet" ur Georg Philipp Telemanns "Fantasi".
Christer Davidssons bidrag blev Heitor Villa-Lobos stilla, mollstämda "Mazurka-choro" samt två vackra stycken av de sannolikt mindre kända Augustin Barrios och N Gowe.
En gitarr utan minsta förstärkare är ju inget instrument som når långt med sina budskap. Men här i Sankta Marias kapell hördes de mjuka tonerna ända till ytterdörren. Och det var viktigt. Ända där ute var det trångt.

Normalt räcker Sankta Maria kapell gott till, alltså för de flesta begravningar och andra, enstaka högtidsstunder. På alla Helgons Dag är det inte så. Totalt, inräknat de som hittat extra stolar utanför kapellets inre sal och de som inte funnit någon sittplats alls men ändå ville stå kvar, låg nog besöksantalet på gränsen av det tillåtna.
Under den timme som minnesgudstjänsten varade kom även flera in men som snart fann för gott att vända om.

Åter till Britt Alf och hennes ord om att "musiken tar ofta vid där våra ord inte räcker till". I Sankta Maria Kapell kändes det mera tvärtom. Elisabeth Ingelberg sjöng två av Ellingtons kända sånger med sin välvårdade, höga sopran. Men att kunna ta till sig innehållet på originalspråket - om man inte redan känner det - är praktiskt taget ogörligt. Så Britt Alfs ord om att det finns tröst, att det finns hjälp mot ensamheten för den som drabbas av sorg, de förtydligade budskapet och kändes som tillgängliga läkemedel en dag som denna.
Att tolka ordlös musik är något annat.