Alice och jag mot världen

Alice Cooper bodde på Markörgatan.
Han bodde hos mig, i syrrans och mitt rum. Fast syrran såg honom aldrig. Det gjorde ingen annan heller.
Men farsan hörde honom och skrek på mig när han ville ha lugn och ro efter arbetsdagen på Lux:
"Skruv ner den där skiten. Kaller du det där musik, va?"
Men han bodde där. På andra våningen på Markörgatan 1 A. Han bodde där i flera år.
Det var jag och Alice mot resten av världen.

Vi flyttade från Johannesdal till det nybyggda Markör-området 1970, och då var det mest fotboll för min del.
Jag var VAIS-are och tränade hårt under "Mygga" för att bli en bra högerytter. Jag spelade högerytter i klasslaget och slog ett par inlägg som med lite god vilja och massor av fantasi kan betraktas som rent Beckhamska.
Men jag var inte tillräckligt bra för att bli ordinarie i VAIS A-pojklag. När jag sedan slog i höften när jag glidtacklade en motståndare la jag av och startade kvartersklubben SK Markör istället.
Vi hade Buster som bibel och mötte Tomtegatans FF och några andra kvarterslag i tuffa turneringar nere på Terra Nova, som det kallas i dag.
Men "plan" hette den då. "Vi ses på plan", sade vi. "När vi sett Tipsextra på lördagarna gick nere vi på plan och förvandlades från Busterläsande smågrabbar till Charlie George eller Peter Lorimer eller Steve Heighway.

Sedan en dag fick jag besök.
Alice Cooper slog in dörren och förändrade mitt liv.
Jag var tonåring och började bli uppkäftig mot farsan, och det gick lättare att vara uppkäftig när jag visste att jag hade Alice Cooper bakom mig.
Jag hade tjänat lite pengar och köpte alla hans skivor på Hallbergs på en vecka.
Alice Cooper visste precis vad jag kände. Han satte ord på mina känslor och när jag inte vågade vara arg fick han vara arg åt mig istället. Han förstod hur det var att vara en förbannad tonåring som tyckte, att vuxna det är bara konstiga människor som inte fattar ett jäkla skit.
Hans hårda rockmusik, hans image med ormen och avrättningen och det läbbiga sminket retade farsan och alla andra vuxna och jag bara njöt. "School´s Out" är hans största låt. Albumet "Billion Dollar Babies" från 1973 är en klassiker. Jag spelar den än i dag och köpte den på CD för något år sedan.

Alice Cooper förändrade mitt liv. När han klampade in på Markörgatan 1 A kom rock´n´rollen in i mitt liv och sedan dess har inget varit sig likt.
Jag arbetade som rockjournalist i nästan tio år och det var då jag stötte ihop med Alice Cooper. Vi sade inget om de hemliga åren på Markörgatan utan var mer formella.
"Min pappa hatade dig!" sade jag.
"Thank you", sade han.
Alice Cooper bodde inte i Arizona som det stod i poptidningen Tiffany som jag köpte i kiosken utanför Järnförädling.
Han bodde hemma hos mig.
Det var Alice och jag mot världen.