Jag sitter vid frukostbordet och knaprar i mig nyttiga flingor med färska bär. Ljuset strilar genom fönstret och lyser upp mitt böljande hårsvall utan kluvna hårtoppar. Dessutom har jag världens bästa morgonhumör. Min vackra man kommer in i köket, han också på ett strålande humör. Lite mjukt och försiktigt drar en stråkorkester igång en romantisk liten trudelutt. Nu vet jag, något romantiskt väntar! Jag sträcker mig elegant mot flingpaketet men blir hejdad mitt i rörelsen. Den äkta maken har sugit tag i mig, tittar mig djupt in i ögonen och ger mig sedan en lång och intensiv kyss. En helt vanlig måndagsmorgon, om jag hade levt i en reklamfilm eller i en romantisk komedi.
Verkligheten är att jag älskar min man djupt och hårt, men kanske inte fullt så intensivt en måndagsmorgon. Helst går vi upp lite för sent, stressar igenom frukost och tandborstning och undrar vem fan som ska gå med hunden. Men jag skulle inte vilja leva i en reklamfilm. Jag skulle få mys-chock eller drabbas av sockersjuka. Tänk att ha varit och handlat en snygg kofta i klädbutiken och så blir man så överväldigande lycklig att man inte kan stoppa infallet att gå trippandes nedför trottoaren, slänga med håret hejdlöst och upprepade gånger fnittra över axeln. Man skulle antagligen bli tvångsplacerad någonstans. Och vad livet skulle kännas snävt om min lycka skulle bestå av att jag äntligen hade en sådan där "active mop" att rengöra golvet med. Att jag log sådär finurligt och lyckligt bara någon klev in med leriga skor i huset så att jag genast fick sätta igång och städa. Som om jag vore lobotomerad. Och hög.
Fast vissa fördelar skulle medföras om man fick leva in en film. Stråkorkestern skulle alltid varna för faror och tänderna skulle förbli vita och raka. Dessutom skulle man alltid komma på de mest slagfärdiga repliker när man bråkar med någon. Om jag tvingades välja en genre att leva i så skulle jag föredra en actionkomedi. Lite humor och häftiga upplevelser där man kan vara ganska säker på att utgången blir lycklig.
Många filmer är rätt så förutsebara. De är uppbyggda på ungefär samma sätt där gissningsleken om vad som ska hända inte är alltför spännande.
En film som jag verkligen inte skulle vilja leva i är den omtalade och kritikerrosande Cabin In the Woods. En skräckfilm, men inte som alla andra. Den är oväntad, spännande och smart. Den leker med den typiska skräckfilmens stereotyper. Nörden, hunken, den dumma blondinen, oskulden och den lite udda typen. Ett gäng med ungdomar, ensamma i en stuga i skogen och sen en liten knorr… Mer sådant. Filmvärlden är en drömvärld men jag skulle vilja se något som är lite mer verklighetstroget. Då skulle jag bli förvånad. Att vardagsproblemen framhävs utan att det är ett skämt i en fnissig amerikansk komedi. Kanske ett drama där huvudpersonen råkar fisa under kärleksakten, glömmer att besiktiga bilen och lider av kraftiga hemorrojder.