FilmDet stora matsalsbordet i konstnären Åsa Jägerhorns våning på Strömsgatan i Västervik är täckt av dokument av olika slag, ritningar, målningar, texter. Någonstans under allt detta finns en laptop. Bredvid varandra, vid bordets ena långsida, sitter de forna klasskamraterna Åsa Jägerhorn och Agneta Ulfsäter Troell flitigt språkandes om något de hittat där i högarna. Vad är på gång? Jo, tillsammans ska de göra en film, och så småningom även en bok, om Agnetas morfar Arre Essén som var stadsarkitekt i Västervik och Vimmerby mellan åren 1935 och 1951.
Både Åsa och Agneta hade under lång tid, var och en på sitt håll, gått och klurat på idén.
Så i höstas när Agnetas film "Med fötterna på jorden" - om lantbrukarparet Aldor och Gunn Johansson från Stormandebo by - hade premiär i Ankarsrum fick de tid för en pratstund och insåg då att båda faktiskt tänkt samma tanke.
Det var ett tecken så gott som något. Bara att "kavla upp" och sätta igång alltså, menar Agneta.
- Egentligen skulle jag ha jobbat med några andra projekt nu i vår, och Åsa hade planer på att ta det lite lugnt en period och bara måla. Men vi fick tänka om.
- Nu är helt rätt tid att göra det här. Och det känns faktiskt bara roligt, en njutning. Det tunga grundarbetet är ju klart i det närmaste. Jag har tillgång till morfars stora privata arkiv, vilket jag fick ärva av honom, och Åsa har redan gjort djupdykningar i arkiven, och lantmäteriet, här i stan.
Material finns med andra ord så att det räcker och blir över.
Åsa Jägerhorn har ett stort intresse för lokalhistoria och har skrivit såväl artiklar som böcker i ämnet. Senast skrev hon en bok om Tjustkonstnären Gottfrid Kallstenius.
Om Arre Essén säger hon att han kämpade med outtröttlig kraft för ett bevarande av kulturhistoriska byggnader i både Västervik och Vimmerby.
- Han lade ner sin själ i detta, och det är mycket tack vare honom som flera gamla byggnader ännu finns kvar. Han verkade i en tid av rivningsfrenesi. Många äldre hus, vackra och värdefulla ur kulturminnessynpunkt, revs för att ersättas med modern bebyggelse. Han kämpade bland annat för ett bevarande av kvarteret Prosten och för Jernska gården, ja för hela gamla Norr och Öster.
- Arre Essén framstod som en timid och ödmjuk person men några gånger blev han riktigt förbannad. Det var exempelvis när gamla kulturhus stod i begrepp att rivas.
Agneta berättar att morfar Arre alltid hade pennor och anteckningsblock nära till hands. Det kliade nämligen av skaparlust i fingrarna på stadsarkitekt Essén.
Hon visar fram några satiriska akvarellmålningar föreställande en symbolisk "ankdamm" på Stora Torget i Västervik och en ögonblicksbild från vardagsträngseln i Rådhuset - färgstarka personliga betraktelser kryddade med mycket humor.
- Han gjorde sagoböcker också till oss barnbarn när vi fyllde år. Och ljuvliga ABC-böcker, berättar Agneta och visar upp några bilder som hon scannat till datorn.
- Visst är de fantastiska!, utbrister hon.
Någon tanke på att ge ut dem verkade dock inte ha föresvävat honom.
- Det var bara sådan han var som person. Han tecknade, skrev och målade ständigt till familj och vänner.
På Åsas middagsbord ligger även några skisser av Nämndhuset, det vill säga det på Brunnsgatan som nu ska rivas.
Dels en skiss över trängseln i de lokaler som användes av politiker och tjänstemän innan det "nya" Nämnhuset stod klart, dels en över hur arkitekt Essén föreställde sig att det skulle komma att se ut efter om- och tillbyggnationen 1948. Lite glest och ödsligt - så skulle man kanske kunna sammanfatta hans framtidsbild. Även här lyser alltså humorn igenom.
Hela vintern och våren ska Agneta och Åsa ägna sig åt arbetet med filmen. Och redan till sommaren tror de att dokumentären, som ska filmas av Oliver Lazarevski, kan vara färdig.
- Det är bara att "ge sig den" på att få det gjort. Det mesta av grundarbetet är som sagt redan klart.
- Filmen åtföljs förmodligen även av en bok, vilket känns trösterikt. Filmmediet kräver ju av begripliga skäl att man begränsar sig kraftigt för att berättelsen ska bli bra, poängterar Agneta.
