Adventmässa med LeMarc-musik

En kyrklig mässa med så mycket applåder som den på söndagskvällen i Östra Eds kyrka, det har jag inte varit med om. Det blev en ovanlig, ja rent märklig mässa. Allting var upplagt med Peter LeMarcs byggstenar, i ord och toner.
Dessutom var nästan hälften av de församlade - och det var många - riktigt unga. Konfirmander och deras vänner. Och visst har unga svårare att hålla inne med sina bifall när det låter gott än vad äldre, vanestyrda gudstjänstbesökare har.

Den unge kyrkmusikern Erik Gruvebäck hade kläckt idén och fått med sig ett gäng kolleger. Tillsammans med församlingsprästen, Anna-Karin Horner, spelade och sjöng de sig igenom ett dussin av Peter LeMarcs låtar, eller vad man nu ska kalla dem.
Allt som behövs för en mässa finns i LeMarcs texter. Och detta utan ett enda gudsord. Det kändes nästan som en nyttig läxa att andlighet kan leva ändå. Ett dussin av hans sånger fick plats. Där fanns LeMarcs nästan klassiska "Mellan dej och mej", "Vänta inte till gryningen när du längtar", "Någonting som är heligt" och den bönliknande "Jag har trott att jag har sökt efter Nonsomdu".

Det har ju varit ganska tyst kring Peter LeMarc en tid, ja ända sen han gav ut CDn "LeMarc sjunger LeMarc" i mitten av 90-talet. Det var väl först förra eller förrförra året som han åter ställde sig på en scen, låt vara att det den gången mest var särskilt inbjudna som fick vara med.
Så visst är det på tiden att hans musik får luft under vingarna igen. Och fint lät det i Östra Eds vackra kyrka. Tänk, det var 1958 som den förfärande branden slog sönder den ursprungliga 1700-talkyrkan. Men sedan 1960 fungerar allt igen.

1958 var förresten året då något annat, men mer positivt hände. Då föddes LeMarc, eller som han egentligen hette, Peter Len-Marc Fransson i Trollhättan. Det där med Len-Marc låter som en gåta. Men det var helt enkelt så att hans mamma ville att han skulle heta Marcus, men hans pappa föredrog Lennart. Så de samsade kring en kompromiss. Men när Peter drog till Göteborg och hårdrockbandet Zorry på Hisingen fanns där redan en Peter Fransson. Då "föddes" LeMarc, och det är ett namn som än idagväcker sköna och ibland häftiga minnen hos många.

Erik Gruvebäck satt vid pianot men sjöng också en hel del, och vackert som alltid. Elsa Erlandsson var bandets andra sångare, med god förmåga att ta tillvara och föra ut LeMarcs texter. De andra i guppen var Germund Annerbo, på trummor, Niclas Samuelsson, bas, Wictor Erlndsson, gitarr och Torbjörn Alexandersson. Även han på gitarr - med effektfulla soloinslag.

Det där med applåderna då? Gudstjänsten var beskriven som "en mässa till eftertanke". Handlar det då om ord och toner på ett språk som når och tänder oss, då är väl applåder en sund eftertanke?
I Söderköping har den här mässan också givits. Om den kan tänkas komma ännu ett steg närmare Västervik vet jag inte. Men hoppas kan man alltid.