Abalone glänser men Lasse är kung

Det finns fans, och så finns det fans. Den senare sorten är de som har alla skivor, som känner till all kuriosa, som håller stenkoll på releasedatum, som kan varenda mening, varje strof i varje deppig, smart, rolig, poetisk text. Ni vet, dom som har snöat in, dom som sätter en ära i att kunna i vilken ordning spåren kommer på varje album, som kan varenda titel, varje rad. Efter en högst ovetenskaplig undersökning vågar jag påstå att Lars Winnerbäck är en artist som har särskilt många sådana, fans.
Jag är inte en av dem. Jag har visserligen sju skivor med Lasse och jag kan många texter utantill, men jag tillhör definitivt den första sorten.
Lasse är storartad, han är bra, han är lysande. Men man måste kanske älska Lasse, i alla fall en smula, om man ska kunna uppskatta honom fullt ut. Man går inte på en Winnerbäck-konsert bara för att det är "kul att se en spelning". Man måste ha hört låtarna förut, man måste förstå. Men älskar man Lars Winnerbäck är det magiskt.

Han spelar i Norpan med Bandet (nej, Hovet är inte med den här gången) i en kall ishall. Under den nödtorftigt utrullade mattan letar sig kylan in i fötterna, men under spelningen når en slags värme själen. Norpan är nära både Lasses och förbandet Abalone Dots hemtrakter och Östgötapubliken är på.
De fyra tjejerna i Abalone Dots glänser och briljerar med sin musikaliska skicklighet. De är synkade, glada och deras samstämmiga röster skulle säkert kunna få glas att spricka.
Men Lasse är kung. Publiken skanderar i takt, på ett sätt som gör skäl för arenan. Ljuset är blåtonat och dimmigt och glada toner till sorgliga strofer strömmar ut från scenen. Det handlar om uppbrott och avsked och vad som händer sen. För det mesta är det vansinnigt vackert, ibland låter det som gnällig folkmusik.

Ständigt återkommande körtjejen Anna Stadling har sin egen fanclub framme vid scenen. Hon ser nyklippt ut och spelar gitarr så att fingrarna glöder och tar Miss Li?s plats i Om du lämnade mig nu.
Ute är det stjärnklart och iskallt.
Det blir fem extranummer, publiken vill inte gå hem. Och även om nya skivan är uppskattad lyfter taket som mest när de gamla, trygga, invanda låtarna plockas fram; Hugger i sten, Kom änglar, Elden, Kom ihåg mig. Och nog kommer publiken ihåg alltid. När Lasse någon gång tappar texten fyller publiken i.
Han pratar inte mycket, men minns när han spelade på fritidsgårdar, i en annan tid för länge sen och håller tal om att inte glömma var man kommer ifrån.
Folket framme vid scenen är lyriska och Lasse är verkligen bra, liksom Bandet han har med sig. Men: "Jag tror att de skulle älska honom även om han bara stod där", som min vän sa.
För lite så är det med Lars Winnerbäck. Han är en dyrkad man, kung på en ohotad tron. Lasse är kanske inte lika rebellisk längre, mer sorgsen. Hjärter Dam och Fröken Svår har försvunnit ut i vinternatten. Nu brottas han med förändringstider, brytningspunkter och ensamhet.
Lasse sjunger och publiken lyssnar och förstår. Det är poetiskt, pricksäkert och känsloladdat. Lasse är kung.