Simon Gärdenfors konstprojekt går ut på att under 120 dagar resa runt i Sverige. Han ska under den tiden inte återvända till sin lägenhet och inte sova mer än två nätter på samma ställe. Allt det här ska resultera i en seriebok.Och nu finns boken.Simons 120 dagar är en parafras på filmtiteln Sodoms 120 dagar. Det ligger något i det. Det är mycket droger av alla upptänkliga slag, alkohol och sex med skolflickor.Det tar slut med Jonna, som han träffat precis innan han ger sig av på sin resa, människor som bokat in honom för en övernattning ger återbud och han blir helt oprovocerat nedslagen av "ett gäng 19-åriga rohypnolsvennar".Simon Gärdenfors personliga utveckling under de 120 dagarna är inte överdrivet stor. Men i stunder av klarhet ser han att kärleken faktiskt är viktigare än konsten och att det han ägnar sig åt ett en enda stor "30-årskris på hjul". Han funderar till och med över hur han någonsin ska kunna se sin mamma i ögonen igen efter alla oskyddade samlag med småflickor. Mot slutet av perioden är han mest trött och orkar inte festa med alla sina värdar.Boken känns ändå som ett grabbigt flabb, där det är otroligt coolt att ha fått sätta på alla dessa flickor, lura medierna att en kompis är asatroende och att hela projektet gick att ro i land med hjälp av ett bidrag från Sveriges bildkonstnärsfond på en kvarts miljon.Jag är inte pryd och visst förstår jag att flera av de här flickorna bokat in honom för chansen att få ligga. Men jag tycker ändå inte att det är roligt att Simon Gärdenfors lämnar ut alla de här människorna som han bott hos.
