30 år efter ambassaddramat som skakade två regeringar

Vid lunchtid den 24 april 1975 intog sex unga terrorister den västtyska ambassaden på Gärdet i Stockholm. Det blev upptakten till ett tolv timmar långt gastkramande drama som slutade med att ambassaden sprängdes i luften och fyra människor förlorade livet. Ockupanterna hade krävt att 26 av deras kamrater i tyska fängelser skulle friges.
Bilderna av tv-reporten Bo Holmström, som hukande utanför ambassaden med mikrofonen i handen ropade åt teknikerna att komma igång med sändningen, har blivit klassiska.
- Lägg ut, Lägg ut! fick vi dock aldrig höra och se i direktsändning.

Nu berättar forskaren Dan Hansén och frilansjournalisten Jens Nordqvist, påpassligt till 30 års-dagen om de dramatiska timmarna, som skakade både det svenska och tyska regeringarna. Paret försöker också förklara hur den våldsamma västtyska proteströrelsen växte fram ur vänstervågen från 1968. Hur Röda Armé-fraktionen, Baader-Meinhof-ligan i dagligt tal, under i princip hela 1970-talet höll Västtyskland i ett skräckfyllt terrorgrepp.
Boken handlar också om operation Leo. Hur den västtyske terroristen Norbert Kröcher med en grupp naiva unga svenska vänstersympatisörer, skulle kidnappa förre ministern Anna-Greta Leijon, som hämnd för att hon, som ansvarig minister, utvisade ambassadockupanterna till Västtyskland.

Paret Hansén och Nordqvist har gått grundligt till väga. De har gjort sin läxa väl. Författarna har intervjuat poliser, regeringsmedlemmar och tjänstemän. Det har pratat med en av de överlevande ambassadtjänstemännen, med Karl-Heinz Dellwo från kommando Holger Meins och med Norbert Kröcher och flera av de unga svenskar i kretsen kring honom. Dessutom har de fått tillgång till hemligstämplande dokument från svenska och tyska arkiv.
De tyska myndigheterna var under 1970-talet livrädda för RAF, man fruktade på stort allvar att statens demokratiska legitimitet kunde hotas. Och det fanns nog ett visst fog för det. I en opinionsundersökning från 1971, som författarna redovisar, visar att 40 procent av de tillfrågade uppfattade RAF:s motiv som politiska och inte kriminella. Sex procent var själva beredda att ta till vapen och 20 procent hade förståelse för dem som hjälpte efterspanade att hålla sig undan polisen.

Självklart var de tyska politikerna oroliga för att göra om samma misstag som gjordes av ansvariga under Weimarrepubliken. Hitler och hans bruna anhang kunde med hjälp av terror och skicklig propaganda nå makten.
RAF var å sin sida inte sena att försöka röra om i de gamla nazistiska varbölderna i det tyska samhället. Såren från Tysklands mörka och smärtsamma historia var och är fortfarande öppna och mycket känsliga för beröring.
Under nästan tio år - från 1970 till 1978 - avlöste det ena blodiga attentatet det andra i Västtyskland. Perioden brukar kallas Den tyska hösten.
Även om det är mycket svårt att förstå de tyska ungdomarnas hat och handlingar, så är det fullständigt omöjligt att begripa hur de unga svenskarna i kretsen kring Norbert Kröcher lät sig förföras och var beredda att gå från ord till våldsamma handlingar.
Författarna har skrivet en mycket bra och intressant bok. Klart och tydligt redogör de för händelsförloppen och förklarar varför och hur. Men på den sista frågan, om svenskarna, har de inget bra svar.