1700-talsfest på Gränsö slott
Ung pianist. Den 19-årige, finske pianovirtuosen Tuomas Kyyhkynen höll sig också till 1700-talstemat och spelade festlig musik av Bach, Mozart och Scarlatti.
Foto:
Han köpte den, tog den med sig hem till Sverige och gav den till Nordiska museets och Skansens vänner. Hur den hamnat i Paris är fortfarande okänt.
Gösta Berg, professor och Nordiska Museets styresman intresserade sig snabbt och skrev flera artiklar med boken som utgångspunkt. Boktiteln är "Märta Stures Hushållsbok".
Detta år har museet tagit ett avgörande steg framåt. Boken är nu utgiven, dels i stilsäker faksimil av den usprungliga, dels som en för nutida bruk bearbetad - och användbar - version. Inte så att man moderniserat stavning och skrivsätt. Nej, avskriften är trogen urprunget. Och mängder och mått är direkt översatta från 1700-talets system. Kommentarer till recepten finns däremot, som försök till tolkningar av många, kluriga recept. Garantier för lyckade måltider vågar man kanske ändå inte lova att de är.
Böckerna presenterades i lördags på Gränsö slott. Vad är då Gränsös roll i det hela?
Jo, han som skrev boken var Gustaf Abraham Piper. Han bodde på Gränsö, en plats och en gård som han älskade.
I februari 1739 gav han denna hushållsbok till sin unga hustru, Marthe Christine Marguerite Sture, som det på franskt manér står innanför en blomsterkrans på omslaget. Då hade de varit gifta i två år. Han var 47, hon 23!
Det är klart att man undrar över anledningen till boken. Kunde hon, Märta, inte laga mat, god nog åt sin delikatesslystne make, tro? Det där får vi nog aldrig veta. Att låta bli att fundera över orsaken är svårt.
Lördagsarrangemanget på Gränsö var helt färgat i 1700-talsstil. Nordiska museets förlagsredaktör, Christina Westergren (projektansvarig) var på plats liksom antikvarien Kersti Wikström. Det är hon som gjort hela bearbetningen. Naturligtvis undrar man - ända tills man själv öppnar "originalboken" - hur Kersti Wikström klarat ut att tolka handskriften från 1720-talet. Förklaring finns.
Jag har sällan sett något så välskrivet, något så tidsmässigt "modernt" som denne Gustaf Pipers handskrift. Inte en enda överstrykning finns i hela manuskriptet finns! Hur han kunnat utveckla en så elegant skrivstil finns inte utrymme här för att beskriva. Men Kersti Wikströms förord i boken ger en fin bild.
En riktig 1700-talsfest utan 1700-talsmusik var otänkbar.
Därför engagerade föreningen "Musik på Gränsö slott" den unge finske pianovirtuosen Tuomas Kyyhkynen att stå för dagens musikaliska inslag. Och han hade sannerligen gjort det perfekta valet. Som upptakt Bachs Kromatiska Fantasi och fuga från 1720 samt en av Mozarts allra sista-- men fortfarande livsglada pianosonater, den i D-dur.
Efter Kersti Wikströms kokbokspresentation kom Tuomas Kyyhkynen tillbaka och spelade sex Sonater av Domenico Scarlatti, alla komponerade i slutet av 1730-talet.
Alla har också en alldeles egen karaktär. Den första är lite aggressiv. Sedan följer en långsam, eftertänksam i moll. Efter den en pigg, så en ettrig (där publiken inte stod ut med att vänta med applåderna). Den femte har stark marschkänsla. Och som final en frisk, mycket tidstypisk dur-sonat.
Att Tuomas krävdes på extranummer var självklart. Då tog han ett steg hundra år framåt och spelade Chopinvalsen i Ass-dur, en av hans tre från 1838 med extranamnet "Valses brillantes".
Hela detta program spelade denne 19-åring utan ett enda felgrepp, utan ett enda notblad framför sig!
Han är ett fenomen. Att genomföra en liknande konsertomgång på Nordiska museet lockar säkert!
Som avslutning skulle man genomföra en måltid med utgång från den nämnda kokboken. Plötsligt fanns 1700-talsfamiljen Piper på plats! Teaterskeppets Anders Johansson spelade greve Gustaf Abraham Piper, hans hustru Märta spelade Maria Åkerö. Christer Warfvinge föreställde borgmästaren Knut Månsson Eneroth (ja, han var borgmästare i nästan 40 år fram till mitten av 1770-talet). Hon som föreställde husan Lovisa var Christina Wallin. Även pigan Sara var på plats, gestaltad av Marie Andersson.
Alla deltog i måltiden med glädje. De nämnda fem 1700-talsfigurerna var väl bara inte lika förvånade över läckerheterna som den övriga "församlingen".
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!