Modellen och artisten Nico, här till vänster om Andy Warhol på en fest 1968.
Signeringar roar mig. Den där känslan av att vara ”utvald”, att få något personligt exklusivt är behaglig. Jag fick min första autograf på ” Frödinge Allmogeting” 1967. Anna-Lena Löfgren, hon med låten ”Lyckliga gatan”, var huvudattraktionen. Efter konserten fick vi stå på ett led, medan Anna-Lena signerade idolkort. De följande somrarna fylldes mitt gröna autografblock med namn som Lasse Dahlquist, Snoddas, Ola Håkansson, Mona Wessman och stripteasedansösen Miss Eléonore. Hon ingick i varietésällskapet Good Old Camp. För en 11-åring var hennes show en kittlande och lätt pinsam upplevelse. Det var definitivt ingen vanlig söndag i Frödinge.
Med hjälp av kontakter och tur har jag fått möta många personer som har varit viktiga för mig. Jag har signerade skivor och böcker med Patti Smith, Sonic Youth, Only Ones, Jane Birkin, Katarina Frostenson, Bruno K. Öijer och framför allt Nico. Tack vare fotografen Ewa Rudling, en gemensam bekant, träffade jag Nico i Stockholm 1984. Hon har kallats för ”den tidlösa dekadansens drottning”. På omslaget till LP’n ”Drama of exile” skrev hon med vacker handstil ”A Christ would not have pity on my soul in agony”. Meningen är tvetydig, men kan tolkas som att ”inte ens en Kristus skulle ha förbarmande med min själ i dödskamp”. Coolt, utmanande och skrämmande.
Nico föddes i Tyskland 1938. I tonåren inledde hon en karriär som firad fotomodell. Spelade in filmer med regissörer som Fellini och Andy Warhol. Medverkade som sångerska på Velvet Undergrounds berömda ”bananskiva” och gav ut en handfull mörka magnifika soloalbum. I början av 1970-talet fastnade Nico i ett heroinberoende som kom att påverka hennes liv och skapande.
I juli 1988 befann hon sig på Ibiza. Nico var då 49 år och äntligen fri från tunga droger. En ovanligt varm dag gav hon sig i väg på en cykeltur, men kom aldrig tillbaka. Ett ungt par hittade Nico vid hennes cykel, hon var delvis förlamad och kunde inte prata. Det har aldrig blivit klarlagt vad som hade hänt. Paret tog med Nico i en taxi för att hon skulle få läkarvård. De två första sjukhusen tog inte emot henne. Först på det tredje sjukhuset, där Nico senare avled av en hjärnblödning, var hon välkommen. (Hennes öde liknar myten om bluessångerskan Bessie Smiths död efter en bilolycka.) Ingen vet vad Nico tänkte under sina sista timmar och om någon tog hand om hennes själ. För mig kommer orden på skivomslaget alltid att kännas olycksbådande.
Nico ligger begravd, bredvid sin mamma, på en kyrkogård i Berlin.