Jag har alltid varit en bokälskare av rang. Det spelar ingen roll vad det är för något jag läser, deckare, fantasy, biografier, poesi eller humor – allt går ner.
Jag tror att den nyinköpta är min favorit. Den där som varsamt valts ut i en bokhandel. Visst, det är smidigt att köpa böcker över nätet men det är verkligen inte samma sak. Ett lager av läsningen försvinner när man inte valt ut rätt tyngd på den bok man vill läsa härnäst.
Och det där knaket! När man äntligen öppnar boken för första gången och för höra knastret från den dittills oböjda ryggen. Herregud, jag ryser lite bara vid tanken.
Sedan gör jag en sak som jag vägrar tro att jag är ensam om. Jag för upp den nyöppnade boken mot näsan och tar ett stort andetag. Kan något lukta så gott som en nyknäckt bok? Spädbarn och tvättmedel, ta er i brasan – doften av en ny bok är i en klass för sig. Ofta bläddrar jag även fram några sidor för att kunna ta ännu en doftpuff.
Den andra typen av bok är den vällästa. Allra helst den man hittar på ett bibliotek. Den som inte har ett enda knaster kvar i ryggen men som både har kaffefläckar, gamla hundöron och ibland även klotter på någon sida. Jag gillar att lukta i dem med. Inte för att den doften egentligen är så god. Det luktar gammalt, damm och unket. Men det är en doft som säger att andra människor har fått den läsupplevelse som jag snart ska få ta del av och att den här boken har fått spela roll.
Egentligen vill jag inte välja mellan de båda och min bokhylla är full av både olästa, vällästa och halvlästa bocker. Jag ger inte bort böcker jag läst, och jag slänger dem absolut inte. De är mina bebisar och jag gillar dem, precis som de är.
Men sedan finns det de människor som inte förstår vikten av att inköparen själv ska få öppna upp sin bok först. Som låter ryggen knastra vid inköp, som öppnar upp sidor och låter doften få smita iväg innan den hinner träffa en bokälskares näsa. Fy skäms och må ni för alltid bara köpa trisslotter utan vinst. Det är sådana som ni som skapar motsättningar här i världen.
Självklart förväntar jag mig att hela Sveriges befolkning kommer läsa denna krönika och det glädjer mig nu att vi har en överenskommelse att aldrig mer öppna en bok som inte är vår. Åtminstone inte på vid gavel, att kika in lite med huvudet på sniskan går bra. Men ve den som knäcker mina oknäckta bokryggar!