Jag är förtjust i omröstningar och listor, även om det kan vara upprörande när någon ”tycker fel”. Topplistor är ett enkelt sätt att läsa av värderingar och trender. Alla musiktidskrifter med självaktning gör sammanställningar över vad som är allra bäst. Eller sämst. Första gången jag såg en lista över världens bästa skivor var i tidskriften NME i mitten av 1970-talet. I topp låg Beatles album ”Sgt. Pepper”, följd av Dylans ”Blonde on blonde” och Beach Boys skiva ”Pet sounds”. De enda kvinnliga artisterna var Aretha Franklin, Carole King och Joni Mitchell. (Det var fortfarande en värld utan Madonna och Patti Smith.) När den amerikanska tidskriften Rolling Stone 2005 gav ut den exklusiva boken ”The 500 greatest albums of all time” fanns än en gång ”Sgt. Pepper” på första plats. Det enda svenska bidraget var en samlingsskiva med ABBA på plats 178.
Men det finns en motreaktion till det traditionella sättet att betrakta rockhistorien. När tidskriften Pop 1994 gav ut temanumret ”Världens 100 bästa skivor” fanns ”Sgt. Pepper” inte med överhuvudtaget, överst låg istället Sly & the Family Stones klassiska funkalbum ”There’s a riot goin’ on”. Beatles hamnade först på plats 16 med ”Rubber soul”, slagna av grupper som Clash och Primal Scream. Det var dock fortfarande få kvinnor representerade. När Melody Maker fyra år senare listade de sämsta skivorna någonsin, så hamnade ”Sgt. Pepper” oväntat på sista plats. Tidningens redaktör förklarade att ”den här undersökningen visar att folk är dödströtta på att få Beatles nerkörda i halsen gång på gång när de bästa plattorna ska utses”.
Musikhistorien mår bra av att ifrågasättas och skrivas om. ”Sgt. Pepper” var 1967 ett banbrytande konstverk som perfekt fångade den psychedeliska tidsandan. Men musikaliskt är den knappast inte Beatles starkaste skiva och kan ett album som innehåller ”When I’m 64” vara världens bästa? Flera av låtarna är utpräglade studioprodukter som idag känns ganska ansträngda. Inte ens John Lennon når upp till sin vanliga nivå som låtskrivare. Skivan avslutas dock storartat med ”A day in life”. Ett av rockmusikens absoluta mästerverk.
1997 lät gratistidningen Nöjesguiden musiker och journalister rösta fram de ”Bästa svenska skivorna någonsin”. På första plats placerades Jakob Hellmans skiva ”…och stora havet”. I motiveringen står det att inget annat album ”har satt så stark prägel på den svenska musikscenen.” Som alltid kan resultatet diskuteras. 2013 gav Sonic ut temanumret ”100 bästa svenska albumen” och då hamnade Jakob Hellman på plats 25. Den listan bestod till en fjärdedel av kvinnliga musiker och allra flest röster fick Stina Nordenstams album ”And she closed her eyes”. Det är en viskande, trasig och andlöst vacker skapelse från en av landets mest mytomspunna begåvingar. Ett uppdaterat val som fortfarande håller. Tycker jag.