Sara Parkman, under 2021 års Visfestival.
Jag kan inte påstå att ”A whiter shade of pale”, nödvändigtvis betyder mera än en ny låt med Thåström. Alla årtionden sedan jag föddes är mina årtionden. Fast på olika sätt.
Genrer och musikstilar har vanligtvis sin storhetstid under en begränsad period. Men beståndsdelar och uttryck kan följa med in i framtiden för att bli relevanta i ett nytt sammanhang. Ibland känns det dock befriande att vissa genrer tystnar. Förhoppningsvis har jazzrocken gått in i den eviga vilan. Vi kan även leva utan 1970-talets allvarliga män med skägg som spelade alldeles för långa gitarrsolon.
Det är samtidens musik som intresserar mig allra mest. Den finns här och nu. Men den är nödvändigtvis inte till för alla. Själv är jag hopplöst bortkommen när det gäller till exempel hip hop.
Svensk populärmusik har aldrig varit bättre än nu. Länge påstod jag att svensk musik ibland kunde vara bra – trots att den var svensk. Men nu är mitt mantra att den är bra just därför att den är svensk. Någonstans i mitten av 2000-talet utvecklades Sverige till en stormakt att räkna med.
Numera är svensk musik närmast oöverblickbar inom en rad olika genrer. Det tycks finnas hur många låtskrivare som helst som levererar hitlåtar till världsartister. I utländska musiktidskrifter anges Avicii, Knife, Robyn och First Aid Kit som musikaliska referenser. I dag är det närmast självklart att svenska artister når långt utanför landets gränser. (I min barndom var det mäktigt att få en hit i Tyskland.)
Framför allt är det kvinnliga musiker som dominerar. Här är några låtar och artister som jag ofta återvänder till:
Amanda Bergman: ”Falcons”
Även frontfigur i bandet Amason. Hennes uttrycksfulla röst är en av landets finaste.
Manuela Iwansson: ”Dream lover”
En slamrig rocklåt. Varken mer eller mindre. Jonna Löfgren på trummor!
Frida Andersson: ”Jag saknar dej”
En av mina favoriter med Lundell, hudlöst tolkad av en artist som väntar på ett telefonsamtal från Visfestivalen i Västervik.
Sara Parkman: ”Valven”
Sara befinner sig i ett alldeles eget universum. Uppdaterad folkmusik med religiösa inslag.
I Break Horses: ”Turn”
En duo med Maria Lindén på sång. Hypnotiskt drömlik musik.
Zara Larsson.
Zara Larsson: ”Lush life”
Äntligen har vi en sångerska som med självklarhet kan utmana utländska artister inom r'n'b.
Sarah Klang.
Sarah Klang: ”It’s been heaven knowing you”
Nästan vad som helst med Sarah. Vemodet i den här låten är omöjlig att stå emot.
Silvana Imam: ”Simone”
”Jag speglar mig i världen som du bär på.” En kärleksförklaring till ett barn.
Slowgold: ”Verklighet”
Amanda Werne är bra på skiva, men magnifik live med sitt poetiskt böljande gitarrspel.
Jennie Abrahamsson.
Jennie Abrahamson: ”To the water”
Personlig och komplext sammansatt musik med avlägsna ekon från Kate Bush.
Linnea Olsson: ”Breaking and shaking”
En låt med ett intensivt lågmält sväng. Har precis som Jennie Abrahamsson både turnerat med Peter Gabriel och spelat på Västerviks stadsbibliotek.
Cornelia Jakobs: ”Hold me closer”.
Även om Cornelia inte vinner i Turin, så är det här troligtvis bara början på hennes karriär.
Till sist. Missa inte Dakh Daughters från Ukraina! Jag vet inte om gruppen inger något hopp i dessa tider, men musiken är onekligen väldigt bra. Musik som gör sig bäst i bild. Videon till ”Rozy” rekommenderas!