På lördag släpper Netflix ”the Hunt” från 2020, en film som redan när trailern släpptes snabbt blev väldigt kontroversiell. Tunga potentater från flera politiska håll höjdes för att en bojkott skulle komma till stånd samt till och med försök att helt enkelt stoppa produktionen. Varför?
Vi kommer till det senare men en kort bakgrund är på sin plats. Efter att en kontroversiell tråd i en gruppchatt läckt där en anonym användare lovar att det ”[…] snart blir dags att jaga och döda bedrövliga åsiktsmotståndare” finner tolv personer tillika politiska stereotyper (med lika stereotypa namn som till exempel ”Yoga Pants”, ”Dead Sexy”, ”Vanilla Nice”, Big Red” och ”Staten Island”) sig vilsna på en stor äng. De vet inte varför de är där, samtliga bär munkavle och de har dessutom sällskap av en stor låda. Efter lite jobb åker munkavlarna av och de upptäcker att lådan av fylld av diverse vapen. Samtidigt finner de sig snart beskjutna från en bunker samt från skogen bakom dem!
Senare får vi stifta bekantskap med Crystal (som spelas helt fenomenalt av Betty Gilpin) en tuff och streetsmart kvinna som efter ett köp av cigaretter inser att hon förmodligen inte befinner sig på amerikansk mark och befinner sig mitt i Manorgate, det tidigare nämnda ”spelet” som helt enkelt går ut på att rika liberala elitister, ”Hunters” medelst alla till buds stående medel ta livet av högerorienterade meningsmotståndare, ”deplorables” (ett ord som myntades av Hillary Clinton).
Manusförfattarna Nick Cuse och Damon Lindelof samt regissören Craig Zobel har lyckats med den här filmen och låter inte allting gå överstyr utan håller sig på en fin gräns mellan allvar och fånigheter; uppercuts mot konspirationsteoretiker blandas friskt med jabbar mot lättkränkta snöflingor och serveras med en stor skopa action och en hel del våld. Ja, ordet ”underhållningsvåld” har väl aldrig varit så bokstavligt som i den här filmen men är så överdrivet att jag helt enkelt inte kan ta det på allvar! Det är, stundtals, som att titta på Tom & Jerry fastän med ett ganska mörkt underliggande tema.
Oavsett är ”the Hunt” en välregisserad, välspelad och otroligt rolig film. Jag skrattade högt åt skämt som riktades mot saker jag definitivt inte tror och står för men jag kunde också skratta gott åt många av de skämt och gliringar som riktades mot mina åsikter (!). Att filmen hamrar hårt mot samtliga politiska åsikter plus det överdrivna våldet gjorde att filmen angreps hårt från alla möjliga politiska håll och beskylldes för allt ifrån att glorifiera masskjutningar, kritisera vapenlagarna till att driva grovt med Donalds Trumps verklighetsfrånvända tweets – men fann ändå sin publik när den till slut hade premiär.
(Premiären sköts upp ett flertal gånger bland annat efter att Universal Pictures stoppat den på grund av den våldsamma mass-skjutningen i El Paso och senare, coronapandemin. Detta ledde till att filmen initialt släpptes digitalt i mars 2020 medan biopremiären var i juni samma år).
Nåja, när alla träffsäkra politiska oneliners haglat klart, krutröken skingrats och blodet koagulerat vill jag påstå att det som gör ”The Hunt” sevärd är att den slutligen belyser många av de problem som florerar i USA. Den gör det utan samma rakbladsvassa politisk satir som exempelvis Saturday Night Live, inte heller med hyperrealistiskt våld som i ”the Purge” – den gör det med nattsvart humor.