För naturligtvis skulle det talas småländska, och hur lät det? Inte som Lönnebergamål i varje fall. Bakre skorrande r-ljud (”rrr” skriver jag här) stoppades in lite här och var, ofta på fel ställe. Visst fångade Emil en ”rrråtte”, men han blev också kallad ”förgrrrömmade” unge och åt ”rotmos” med vanligt r.
Visst begriper jag att teater inte är verklighet och att skådespelare tar fasta på några få särdrag när de återger dialekter. Varför blev jag då så purken för att de ”gjorde fel”? Jo det har naturligtvis med språk och identitet att göra. Det var på västervikska jag fick mina första, starka känsloband till andra människor, det var på västervikska jag började upptäcka och uttrycka världen och mig själv och skaffa mig mitt grundläggande förråd av begrepp, attityder och normer.
Västervikska är helt enkelt en viktig del av mig, och den dialekt jag alltid talat med mina föräldrar och bröder. Även om lönnebergamål inte är västervikska, är det en snarlik form av nordostsmåländska, och den klantiga återgivningen av Emils språk gick därför en del av min identitet förnär. I mitt inre morrade jag: ”Iss ni’nte härme ordentlit, så kan ni lika gärne ge fleen i’t.”
Min reaktion är allmänmänsklig. Språket är en viktig del av människans identitet, och när man berör en persons språk, så berör man också personen själv. Det är lätt att reagera på det man uppfattar som missbruk av ett språk som är knutet till ens identitet, och likaså är det känsligt att ha synpunkter på andra personers språkbruk. På läroverket stod inte västervikskan så högt i kurs. I realskolan fick vi en del nya lärare varje höst, och i de lägre klasserna önskade jag intensivt att de så fort som möjligt skulle lära sig vad jag heter, så att jag slapp tala om det. Orsaken var mitt förnamn: uttalade jag ”Roger” riksspråkligt med ett vackert ”r” uttalat med tungspetsen så förnekade jag den identitet jag fått under uppväxten och riskerade dessutom att få kritik, och uttalade jag det på det typiska Västervikssättet så passade det inte in med identiteten som läroverkselev. Det kändes fel hur jag än gjorde.
I dag har vi inte bara barn som kommer till skolan med dialekter som inte stämmer med det riksspråk skolan förmedlar. Vi har också många barn med helt andra modersmål. I båda fallen tror jag att skolan tjänar på att visa intresse, uppskattning och respekt för det språk barnen har med sig.