Att köra med leksaksbilar i sandlådan var kul när man var liten: lasta sand på ett flak, köra det till kompisen och tippa av lasset och så vidare. Var man två eller tre om leken så krävdes det samarbete och att man blev överens om vad man skulle göra. Man kan säga att var och en av oss var två personer. Ibland var vi en av de påhittade lastbilschaufförerna eller arbetarna. Då lät vi så här: ”Hallå Kalle, nu kommer ja me lite sann.” ”Va bra dö Kalle, ja behöver mycke nu.” Då pratade vi i nutid (med verbformen presens som ”kommer” och ”behöver”). En rolig detalj är namnet Kalle. Om jag minns rätt, så hette låtsasfigurerna alltid Kalle. Här i exemplet heter både han som kommer med sanden och han som tar mot den Kalle.
Ibland beskrev vi istället vad vi just gjorde. Då kunde det låta så här: ”Å så kom han hit å skulle backe, men då backte han på huset här.” Samtidigt gjorde vi just det vi beskrev. Då använde vi inte verbformerna presens (nutid), utan preteritum (dåtid, förr kallad imperfekt): ”kom”, ”skulle”, ”backte”. Det vi gjorde var något ganska avancerat. Med språkets, grammatikens, hjälp skilde vi på två sorters yttranden. När vi talade som gestalter (”Kalle”) i lekens värld använde vi alltså nutidsformen presens (”kommer”), när vi talade som oss själva och beskrev vad vi precis gjorde i lekvärlden använde vi alltså preteritum (”kom”). I båda fallen hände det vi talade om i nutid.
När vi lossade sand eller backade, gjorde vi det med bilarna. Men ibland ville vi låta ”Kalle” göra något som vi inte kunde göra i lekvärlden. Då fick vi säga med ord istället vad han gjorde. ”Kalle” kanske tog matrast, och då skulle förstås han äta. Det kunde man beskriva med att säga ”ät, ät, ät”. Eller så skulle ”Kalle” av någon anledning sprattla: ”sprattel, sprattel, sprattel”. Också i det här fallet skedde handlingen i nutid. Det var ingen egentlig verbform vi använde, utan snarare den rena verbstammen. I många fall är verbstammen identisk med uppmaningsformen (”ät”), men av exemplet ”sprattel” ser vi att det inte är frågan om den formen. Uppmaningsformen är ”sprattle”.
Vi var förskolebarn som i de flesta fall inte kunde läsa, cykla på tvåhjuling eller knyta skorna själva. Hur kunde vi då komma på att använda oss av språket på det här avancerade sättet? Vi använde inte dåtidsformerna (”kom”, ”backte”) på det vanligaste viset, för att tala om dåtid. Och den rena verbstammen används inte annars. Vi imiterade nog inte vuxna, för vuxna leker inte på det viset. Det troligaste är att vi snappat upp det av äldre barn och fascinerande kvickt fattat poängen. Tills sist ska sägas att västerviksbarnen inte är unika. Andra barn verkar också använda språket på liknande sätt vid lek.
roger.kallstrom@gmail.com