För inte så länge sedan slökollade jag runt på YouTube utan någon som helst sorts kompass eller baktanke. Mitt i bruset av filmrecensioner, gitarreffektsnörderier och skräckberättelser hamnade jag, av någon outgrundlig anledning på Maximteaterns kanal och hittade följande guldkorn; ”Generalrepetition – En dokumentär om Dödsdansen” från 2015 av Bobo Ericzén.
En kort bakgrund är på sin plats; Dödsdansen är ett verk av August Strindberg som Agneta Vilman och Mikael Persbrandt (i sin roll som nytillträdd teaterchef) valde att sätta upp på Maximteatern 2014 ihop med Thomas Hanzon och Lena Endre. För regin stod Stefan Larsson som hade en lång teaterhistoria med samtliga skådespelare och det var även Persbrandts återtåg till teaterscenen efter ett sju år långt uppehåll.
I korthet kan kammarspelet sammanfattas på följande sätt; den sjuklige ex-miltären Edgar (Persbrandt) och hans fru, ex-skådespelerskan Alice (Endre) lever i ett fullkomligt bottenfruset och, framförallt, hatiskt äktenskap ute på en isolerad skärgårdsö och är helt och hållet oförmögna att bryta upp från sin tillvaro. När den rike och sedan länge emigrerade Kurt (Hanzon) dyker upp förskjuts maktbalansen och relevanta frågor om döden, livet och äktenskapets egentliga mening väcks. Vill man se hela pjäsen i sin helhet finns även den på Maximteaterns YouTube-kanal.
Jag visste egentligen inte vad jag gav mig in på när jag började titta på dokumentären men jag förberedde mig på gigantiska egon, vilda improvisationer, larviga divalater och nattsvärta utan dess like. En viss del av alla dessa saker blev det också men egentligen inte på det sätt mitt otroligt fördomsfulla sinne hade föreställt sig!
Vi får följa de tre skådespelarna och regissören från dag ett till minuterna innan den viktiga generalrepetitionen inför publik; en lång, mödosam och många gånger turbulent process där allt måste vägas in men vi får även se och höra de berörda parterna ha diskussioner och meningsutbyten om allt annat än pjäsen, fika mazariner och kaffe till att sitta i sminket.
De fyra inblandade personerna framställs inte som just skådespelare utan som helt vanliga människor som lunchar asiatisk mat på en restaurang och pratar jobb (som händelsevis råkar vara skådespeleri).
”Generalrepetitionen” handlar så klart om uppförandet av pjäsen i fråga, skådespeleri och regi men jag vill samtidigt även påstå att dokumentären även har en annan sida. Det handlar om fyra helt vanliga, om än väldigt begåvade, personer som har en gemensamt mål; att skapa något för och inför publiken och det var det här som fick mina fördomar om både skådespelarna (samt deras arbete) att slås i spillror. Där jag trodde att divalaterna och de stora teaterpersonligheterna skulle breda ut sig kröp de i stället undan.
Det finns spår av gravallvar men är mestadels uppsluppet på ett sätt som när fyra vänner som känt varandra väldigt länge träffas, pratar och interagerar. Stefan Larsson är skicklig, Thomas Hanzon är så klart stilig, Mikael Persbrandt är sådär lite småbufflig och Lena Endre är precis lika proffsig och vacker som någon i min omedelbara närhet.
På tal om Lena Endre; det är något fantastiskt och ödmjukt med någon som är så genomprofessionell och så pass ohyggligt rutinerad i sitt yrkesutövande ett par minuter innan pjäsen ska börja medelst vild panik och nervositet i blicken viskar till kameran;
– Jag tror jag måste kräkas ...