Ja träffte mi grannfru på stan. Ho hade e liti flicke me sa. I de här meningarna på västervikska finns det några ord som kanske sticker ut lite mera. Till exempel sa. Det är förstås motsvarigheten till rikssvenskans sig. Sig, mig, dig låter i standardsvenskt tal sej, mej, dej. I Västervik säger man oftast sa, ma, da. Men när orden framhävs ändras de till sej, mej, dej. Skäll inte på ma är alltså det vanliga. Mej tar man till när man vill framhäva, som i Skäll inte på mej, skäll på henne istället. Sej, mej, dej och henne är alltså betonade varianter i Västervik. Obetonat henne blir till na: Skäll inte på na. Samma gäller honom (betonat) och en/n (obetonat), den (betonat) och en/n (obetonat) samt det (betonat) och et/t (obetonat). Jämför Ta me da’n hem och Ta me da den hem istället för den annre.
Mi, e och liti är två andra ord i inledningsmeningarna som kan vara intressanta att se närmare på. De motsvarar rikssvenskans min, en och liten. Men det går inte alltid att stoppa in mi, e och liti där rikssvenskan skulle ha haft min, en och liten. Man kan inte tala om ”mi pappa” eller ”e liti pojk”. Orden är alltså reserverade för när man talar om kvinnligt kön. Västervikskan har en mängd andra ord som också har feminint genus, och de ställer samma krav på ordformerna. Mi såg, e liti tavle heter det alltså. Man kan säga att mi, e och liti preciserar eller beskriver såg och tavle. Mi gör att vi vet lite mer om vilken såg som avses. E liti gör att vi vet lite mer om hur tavlan är. Sådana här bestämningsord kan alltså ha särskilda feminina former, även om det inte är så vanligt. De flesta bestämningsord ser likadana ut oavsett om de bestämmer ett maskulint eller feminint ord. (E) sån fin flicke heter det, precis som (en) sån fin pojk.
Liten (med ordformerna litin/liten, liti, litit/litet och små) är ett beskrivande ord, ett adjektiv. Andra adjektiv saknar en feminin form. E stor/söt/näpen flicke säger man alltså. Mi och e är vad man kallar pronomen. Sådana ord är mer allmänna till betydelsen än adjektiv, och de är rätt få och väldigt vanliga när man talar. Det är inte ovanligt att sådana vanliga ord har en del egenheter, till exempel att de har fler eller oregelbundnare former. Särskilda feminina former finns åtminstone av någon (når såg), ingen (inge/ingi såg), vicken (vicke/vicki såg), och var sin (varsi såg).