Michael Richards (Kramer), Jerry Seinfeld (Jerry), Julia Louis-Dreyfus (Elaine), och Jason Alexander (George) vinner en Emmy 1993.
Aaah, 90-talet; grungemode, eurodisco, telefonmodem och tv-serier. My So Called Life, Vänner, Twin Peaks och Seinfeld bara för att nämna några jag själv följde slaviskt när det begav sig.
Även om just ”Seinfeld” har repriserats till oändlighet i flera andra kanaler är det tämligen stora nyheter att Netflix släppte samtliga 180 avsnitt nu i veckan. Som stort Seinfeld-fan har jag givetvis redan boxen med alla nio säsonger sedan gammalt men att kånka med en hel box plus laptop om man sitter i exempelvis ett tält någonstans ute i skogen är ju lite besvärligt och just därför är det trevligt att Netflix säkrat rättigheterna till sitcomen så att fler åtminstone får en ärlig chans att själva skapa sig en uppfattning.
Att förklara den här banbrytande tv-serien är dock inte lätt. Många tar den lätta vägen och svarar ”en sitcom om ingenting” men personligen tycker inte jag att det riktigt räcker med det. Visst, serien handlar om just ingenting men är också en uppvisning i suveränt manusskrivande (signerat Larry David och Jerry Seinfeld) där huvudtemat vävs ihop på ett finurligt sätt under 22 minuter med sidohistorier och utmynnar (oftast) i att någon av huvudkaraktärerna får sig en näsbränna på grund av något de gjort tidigare i avsnittet.
Det i sig låter ju inte så roligt men Larry David (som själv har ett förflutet som ståuppkomiker) låter helt osannolika historier komma till liv och, tro det eller ej, bli trovärdiga! Ett avsnitt kan exempelvis börja med en diskussion om gympaskor och yada-yada-yada sluta med att någon av våra huvudkaraktärer av misstag (och med tandläkarbedövning) hamnar på en välgörenhetsmiddag.
Jerry Stiller och Estelle Harris spelar Georges föräldrar.
På tal om karaktärer; vi har huvudpersonen, ståuppkomikern Jerry Seinfeld, hans superneurotiske och koleriske barndomsvän George Costanza (Jason Alexander), den excentriske grannen Kramer (Michael Richards) samt Jerrys exflickvän Elaine Benes (Julia Dreyfuss). En kvartett som alla är trettionågonting och bor i New York.
Gruppen är i grund och botten oerhört olika men som har några drag gemensamt; de är fullkomligt egotrippade, uppblåsta av sig själva och, stundtals, otroligt elaka mot andra människor.
Lite som vi fördomsfullt antagligen skulle uppfatta den typiske New Yorkaren.
(Persongalleriet skulle i senare säsonger förstärkas med andra figurer som sedermera skulle ingå i den fasta ensemblen som exempelvis Georges föräldrar, Frank och Estelle, underbart spelade av Jerry Stiller och Estelle Harris som är lika koleriska och neurotiska som sin son).
Huvudpersonen och manusförfattaren Jerry Seinfeld som han ser ut idag.
Nå, fungerar Seinfeld än idag? Jag tänker att många som följde serien då kommer att binge-a ett par säsonger men jag hoppas att den även kommer att finna nya (och yngre) tittare. Förvisso är den kanske daterad rent modemässigt men kvartettens problematiska liv och de galna historierna förblir tidlösa för vem har inte varit på hejdlöst tråkiga dejter, blivit påkommen med en (vit) lögn eller sagt något riktigt opassande på en fest?
Andreas Elfwingson, krönikör.