David Urwitz är en av Mona Sahlins favoritartister agerade överraskningsartist när hon, som numera är Hultsfredsbo i alla fall på deltid, häromåret firade ett boksläpp där.
Det finns artister som aldrig riktigt tycks slå igenom – trots att de uppfyller alla kvalitetskrav. Ibland kan integritet och ovilja till medial anpassning vara ett hinder. David Urwitz är möjligtvis ett exempel. Det hjälper inte att hans musik är lättillgänglig och dessutom har substans. Han har släppt nio album (inklusive två samlingsskivor) på sitt eget bolag Alvy Singer Records.
Första gången jag hörde honom var i Kastlösa på Öland. En bekant till mig hade vunnit en ”trädgårdsspelning” med David och hans band. Hon fick presenten på sin födelsedag. Det var en exklusiv upplevelse under en bar himmel en sommarkväll.
Han debuterade 2005 med ”Det var väl inget mer med det”. Albumet hyllades av många recensenter. Fem år senare fick han sin första och hittills enda hit med ”Hos mig”, en duett med den norska sångerskan Helene Bøksle. Det var just i Norge som singeln blev en framgång. (På Youtube finns ett alldeles ljuvligt klipp när de framför låten live.) Den är typisk för David Urwitz bästa låtar. En självklar melodi med en refräng som inte släpper taget. Hans röst är vacker. Med allvar och en underton av vemod förmedlar han sina texter. Orden är direkta, men har kanske inte det poetiska flödet som finns hos till exempel Ulf Lundell och Lars Winnerbäck.
David Urwitz spelar popmusik. Det är definitivt inte vispop. Jag vet inte ens om den genren verkligen existerar? Mycket av den viktigaste textbaserade musiken på svenska sorteras numera in under avdelningarna pop & rock eller hip hop. Det är där vi hittar Thåström, Veronica Maggio och Yasin. Jag har aldrig lyckats få mina barn att lyssna på traditionella visor. Fast jag har även misslyckats med att introducera Ulf Lundell. När barnen var små spelade jag en av hans mest kända låtar, då undrade min son vilket språk han sjöng på? Men båda barnen har tagit till sig David Urwitz.
Den låt jag oftast återvänder till är ”En eftermiddag”. Sången beskriver en självupplevd händelse i Auckland på Nya Zeeland. En ung David Urwitz befann sig där som utbytesstudentstudent. Den 14-årige sonen i familjen som David umgicks med sköt ihjäl sig under hans besök. Det är omöjligt att värja sig mot texten som beskriver ett tillstånd av förtvivlan. Få textrader jag har hört fångar lika trotsigt vår utsatthet och ilska som ”Om det finns en Gud. Det är nog din tur nu/Om det finns en Gud. Det är nog hög tid nu”.
David Urwitz tvekade länge att spela in sången, eftersom han ansåg att den var alltför utlämnande. ”Jag kände att jag använde någon annans sorg” skriver han i ett cd-häfte. Till sist hamnade låten på albumet ”Undrar om det syns” (2007). På skivan ”Ett försök till samling” (2015) finns en akustisk version. Den inspelningen är närmast hudlöst påträngande. Numera är ”En eftermiddag” ett stående inslag på hans konserter. ”Det är en av de starkaste låtar som jag har fått turen att skriva” har David sagt. Den tragiska händelsen har dokumenterats i filmen ”En eftermiddag i Auckland”.
Davids senaste album ”Jag fick ett piano av Pär och hans bror” släpptes för tre år sedan. Där finns ”Bara stanna en stund”, en duett med Caroline af Ugglas. Enbart den låten motiverar varför David Urwitz omgående ska bokas på en visfestival nära dig.
Dag Jonasson, krönikör.