Jag brukar ibland tänka att det finns två sorters människor. De som brukar börja första dagen efter semestern med att högljutt proklamera hur ”skönt det är att få lite rutiner igen”, att ”det är skönt att komma igång” eller att ”jo semestern var härlig men nu längtar jag efter vardag igen”.
Sen finns det vi andra, vars sista semestervecka präglas av en galopperande jobbångest och som upplever de första arbetsdagarna som en monumental bakfylla de luxe. Bara för att några dagar senare slås av tanken att ingenting har förändrats och insikten att de där lediga veckorna kanske inte ens har hänt. Personligen finns det också ansenligt mått av vemod när sommaren så sakta börjar snubbla över i höst.
Den här gången tror jag att rutinkramarna står inför en backlash och att vemodet kan spilla över även på dem. Rutiner som vi känner dem har ju nämligen upphört att existera. Vemodet är det nya normaltillståndet och det skulle inte förvåna mig om munskyddet blir den nya lilla svarta innan året är slut. Ett måste i varje stilkänslig persons garderob.
För det är ju där vi är nu. För 753:e gången (känns det som…) skriver jag en text om det där viruset. Jag hade gärna sluppit men det genomsyrar hela samhällskroppen och är omöjlig att runda eller bortse ifrån.
När allt bröt ut där nån gång i mars var vi nog många som trodde att framåt hösten skulle det nog vara som vanligt igen. Nu vet vi. Ingenting kommer att vara som vanligt även om alla kämpar, hoppas och väntar på nya regler.
När förslagen till nya regler nu dykt upp är de snudd på lika förvirrande som de som varit tidigare. Sittande kultur är okej inom vissa ramar. Stående kultur är det inte under några omständigheter. I vissa fall uppfattas de nya förslagen inte ens som en lättnad utan andas fortsatt osäkerhet. Det lär finnas lika många åsikter som det finns arrangörer, artister och potentiell publik.
Och är det dessutom en lättnad vi behöver till varje pris? Är det värt att folk blir sjuka och kanske dör för att stilla vår längtan efter upplevelser och underhållning? För den som inte drabbats är det lätt att rycka på axlarna. Oavsett vilket beslut som sen kommer att tas i slutänden kommer många, många tycka det är fel på grund av antingen det ena eller det andra.
Fan ska vara beslutsfattare för att travestera "Ett resande teatersällskap"... Det enda som är säkert är att ingen vet. Och det har vi inga rutiner för att möta.