Under min semester såg jag ett avsnitt av tv-programmet ”Musikbranschens verkliga stjärnor”. En välgjord dokumentärserie i åtta delar. Avsnittet handlade om den mänskliga rösten, olika musiker och producenter diskuterade vad som är en bra sångröst. Dave Stewart konstaterade att det finns många som kan sjunga, men bara ett fåtal har ett alldeles eget sound. En röst behöver nödvändigtvis inte vara sångtekniskt perfekt, det viktiga är att få rösten att ”Hoppa ut ur högtalarna” som producenten Don Was beskrev den unika gåvan. Vi bedömer vanligtvis inte en sångröst intellektuellt, vi bara vet när den känns äkta. Jag brukar sällan citera Alexander Bard, men han har träffsäkert sagt att ”En bra röst är en röst man blir förälskad i”. För min egen del är det rösten som är ingången in i musiken. Jag har svårt att ta till mig en låt om jag inte berörs av den som sjunger.
I programmet berättade Bonnie Raitt att hon ibland väljer att ha kvar felsjungna toner på sina inspelningar. ”Det är som att köra runt ett hörn på två hjul. Det gör det vassare!” som hon uttryckte det. David Byrne, en gång medlem i Talking Heads, tycker till och med att ”The better a singer’s voice is, the harder it is to believe what they’re saying”. För mycket teknik kan skymma själen och det personliga avtrycket. Christina Aguilera lyftes fram som ett exempel på en fantastisk sångerska som ibland tappar bort känslan i sin ambition vara perfekt. Men hon har efterhand blivit medveten om att inget är fulländat, utan anser numera att ”Man måste hitta skönheten i skavankerna och bristerna.” Jag har själv lättare att tro på vad en ung Ulf Lundell sjunger, än vad en driven sångerska som Carola försöker att förmedla.
I programmet nämndes Bob Dylan som ett exempel på en sångare som når ut med sin röst. Dylan äger en sångröst som ständigt har väckt reaktioner. Han skulle säkerligen bli utröstad i en talangtävling som ”Idol”. Som sångare är han begränsad, sjunger falskt ibland, men hans röst är bara hans egen. Redan från start bröt Dylan självsäkert och medvetet mot tidigare konventioner. Det anses att han var den första vita artisten som inte försökte att sjunga inställsamt och korrekt. Hans sätt att använda rösten vidgade rockmusikens frihet. Nerv, närvaro och att vara autentisk har alltid varit centralt. Att fånga nuet med så få tagningar som möjligt. Med sin attityd formulerade Dylan en ny regelbok, precis som med sina litterära texter.
I slutet av 90-talet lät den engelska musiktidskriften Mojo ett antal kända musiker rösta fram sin favoritsångare. Inte helt överraskande tog Aretha Franklin hand om förstaplatsen. Dylan hamnade på 11:e plats, före storheter som Ella Fitzgerald, Van Morrison, Nina Simone och Al Green. Ett resultat som kan upplevas både klarsynt och provocerande. Det finns många bevis på Dylans märkliga röst, men hans glödande sånginsats på ”Changing of the guards”, från albumet ”Street legal” (1978), är något speciellt. Där studsar verkligen rösten ut ur högtalarna.