I
”Wedit wolit” och ”Bäw dante åt” står det till exempel på västerviksdialekt i VT:s årliga bilaga inför sommaren. Att det är västerviks-r i ”redit” och ”rolit” stämmer, men att det skulle vara ett sådant r i ”bär” är rent nonsens.
Västerviks-r är ett bakre r. Sådana r finns i dialekterna från Skåne och ungefär upp till gränsen mot Svealand. De bakre r-en uttalas vid bakre delen av tungan till skillnad från de vanliga, främre r-en, som uttalas vid tungspetsen. Västerviks-r har den egenheten att det uttalas på två ställen i munnen samtidigt. Det uttalas långt bak i munnen, precis som i till exempel Västergötland och norra Halland. Men samtidigt används läpparna. Säg ”rätt” tydligt och eftertryckligt, så kanske du känner att du rör lite på läpparna när du säger r-et. Det är läpputtalet som gör att en del skriver västerviks-r med bokstaven ”w”. Den som gör det har tagit fasta på den tydliga likheten med uttalet av engelska ord med ”w”. Engelskans ”w” uttalas också på två ställen i munnen på en gång, långt bak och med läpparna. En liten skillnad är att engelska ”w” inte uttalas lika energiskt som västerviks-r.
Västerviks-r är ett laddat språkdrag. Det flesta tycker det är skämmigt att använda det i fel sammanhang. Det uppfattas alltså som starkt dialektalt och som ytterst opassande och fult i ”fint” tal. Därför är det färre och färre som över huvud taget använder ljudet. Ett tag när jag var barn hade vi grannar som hette Reinholdsson. I vardagstal förstås uttalat med ”västerviks-r”. Men när min mor sa det till någon ”finare” person blev det med ett vanligt, främre r. En gång hörde jag henne prata med några okända som kom förbi och sökte någon på vår gata. Reinholdssons hus kom på tapeten, men den här gången blev det uttalat med ett bakre r utan hjälp av läpparna. Tydligen uppfattade morsan att det behövdes ett lite finare r, men inte så fint som det riksspråkliga. Då blev det alltså ett r som lät som ett västgötskt r.
Men är då detta r så speciellt som många verkar tro? Nja, den som menar att västervikska bara är en sorts östgötska får vatten på sin kvarn, för det är välkänt att liknande r finns i Östergötland. Jag har hört en västgöte berätta en historia som gör narr av östgötarnas r. Den handlar om östgöten som löser korsord och funderar högt: ”Djur på tre bokstäver. Kan de va O-Ä-V?” Den som säger ”oäv” högt märker att läpputtalet finns även i ”o”. Men även om vi får dela äran med östgötarna, så är ändå detta med ett r med samtidigt bakre uttal och läpputtal unikt i Sverige och kanske rätt ovanligt över huvud taget här i världen. Så varför inte passa på att vara lite stolt över västerviks-r, innan det försvinner?
Roger Källström är frilansskribent och skriver kulturkrönikor var tredje vecka.