Melodifestivalen är en tradition som förenar och skapar avstånd. En gång om året existerar ett kollektivt forum där det finns möjlighet att vara upprymd, förfärad eller bara likgiltig. Det är ett utmärkt tillfälle att markera vad som är ”god smak” eller inte. Schlager och kommersiell pop har vanligtvis låg status hos ”kultureliten”, precis som country och hårdrock hade tidigare. Jag som är uppväxt med både Siw Malmkvist och Rolling Stones kan ibland vara tveksam till att dela upp musik i olika genrer. En bra låt är en bra låt. Det handlar till sist alltid om att bli berörd. Att våga lyssna!
Ett vanligt fenomen är att musikstilar ställs mot varandra, att det förväntas ett ställningstagande. 1977 var jag själv övertygad om att punken var rockens räddning och att discokulturen bara var yta och glitter. (Jag gillade dock Baccara i smyg.) Numera vet jag att det är fullt möjligt att uppskatta både Clash och Donna Summer utan att riskera sin trovärdighet. Fast jag föredrar fortfarande säkerhetsnålar framför discokulor.
För ett antal år sedan skrev musikjournalisten Jan Gradvall en intressant artikel i Damernas Värld om vem som egentligen vet bäst. Han ställde frågan ”vad har Frank Sinatra, Beatles och ABBA gemensamt? Jo, allesammans sågades av smakpoliserna men älskades av tonårstjejerna. En 13-åring har oftast en öppen inställning men går inte på vad som helst.” Gradvall har onekligen en poäng – även om den kan vara svår att ta in.
Bemötandet av ABBA i Sverige är ett pinsamt exempel på politisk korrekthet och den nedlåtande synen på musik som når en stor målgrupp. Det tog sin tid innan jag förstod att det var ohälsosamt att lyssna på ABBA. Ovetande spelade jag deras skivor och såg en konsert med ABBA i Storebroparken 1975. (Biljettpris: 20 kr) Jag var varken 13 år eller tjej, men kunde inte motstå melodierna och stämsången. Detta trots deras osannolika image. Recensenterna och proggrörelsen försökte intala oss att ABBA var enfaldiga och farliga. Ingen gjorde dock bättre låtar i det här landet. Ingen var proffsigare. Och inget annat svenskt band, bredvid Entombed, har antagligen varit lika stilbildande. På den här tiden var de kulturpolitiska målen fokuserade på att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Kritikernas inställning gjorde mig dock misstänksam när jag började notera att utländska rockmusiker ofta framhöll ABBA som sitt favoritband. Björn Ulvaeus träffade vid ett tillfälle Pete Townshend, gitarristen i The Who, som undrade ”är du medveten om att `SOS´ är den bästa poplåten som någonsin skrivits?” Sex Pistols originalbasist Glen Matlock har avslöjat att han gjorde punk av ABBA. Basgången till singeln ”Pretty vacant” är nämligen lånad från just ”SOS”. I min värld har ABBA överlevt det mesta från Elda Med Höns till Hoola Bandoola Band. Men det är självklart tjejerna som vet bäst!