När mamma fyllde 90 år i våras firade vi henne i boendets samlingssal. Där fanns ett antal cd-skivor som jag kände mig manad att inventera. Jag hittade musik med Göingeflickorna, Snoddas, Lars Berghagen, Gösta Linderholm, Sten & Stanley, Gnesta-Kalle och några lokala musiker. Det enda som möjligtvis bröt mönstret var samlingsskivor med Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe. De flesta av dessa artister är en del av den svenska folksjälen och fortfarande högst levande för många människor. Så ska det också vara. Men borde det inte vara lika självklart att hitta skivor med till exempel Frank Sinatra, Edith Piaf, Lars Gullin, Elvis Presley, Monica Zetterlund, Simon & Garfunkel och Mozart?
Min mor har dock aldrig varit speciellt intresserad av musik. Hon saknar varken ABBA eller Beatles på ålderns höst. För henne är det viktigaste att artisterna sjunger på svenska och att det inte är för många elgitarrer. Hög volym har aldrig varit något för mamma och en rebellisk attityd imponerar inte på henne. Till skillnad från min mor har musiken alltid varit en viktig del av mitt liv och min identitet. Men vilken musik ska hålla mig vid liv om jag blir gammal? Jag börjar redan nu känna en krypande oro inför framtiden. Detta trots vetskapen om att utbudet långsamt uppdateras på landets äldreboenden och att valmöjligheterna ökar med musiktjänsterna på nätet. Jag befarar dock att den kultur som vänder sig till riktigt vuxna personer även i fortsättningen kommer att vara onödigt småtrevlig. Det förväntas att äldre människor, som knappast inte är någon homogen grupp, alltid mår bäst av musik som är mjuk och nostalgisk som sockervadd. I alla fall ser det ut så i mina mardrömmar och i den värld där mamma numera befinner sig.
På 1960-talet växte jag upp med Hollies, Gitte Henning och Tages. Några år senare växte jag upp med Pink Floyd, Roxy Music och Ted Gärdestad. Och just nu växer jag upp med Zara Larsson, Silvana Imam och experimentell jazz. Jag är fortfarande lika förtjust i schlager med snygga stråkar som elektriska urladdningar med ”jobbiga” gitarrer. Men kommer det en dag när jag bara vill höra ”Who’ll stop the rain” med Creedence, läsa Fantomen, titta på samtliga avsnitt av ”Snobbar som jobbar” och förneka att jag någonsin har besökt Hultsfredsfestivalen. Eller snarare. Kommer det en dag när jag måste tycka att samtida humor är obegriplig och att artisterna på ”Allsång på Skansen” har fula kläder och inte kan sjunga? Och förväntas det att jag själv ska hålla koll på vad som passar sig? Är det mitt eget ansvar att i tid sluta leta efter nya artister på YouTube? Men hur ska jag kunna veta vid vilket årtionde tiden ska frysas och min ”kulturella klocka” stannar? Jag är antagligen inte så rädd för att bli gammal, men jag är livrädd för att få en ofrivillig överdos av Carola och Peter Jöback.