Det har gjort mig medveten om en omvärld större än mig själv långt innan många av mina jämnåriga förstod att alla barn har egna vuxna som de kallar "mamma". Det har gjort mig till en älskare av språket och av konsten att kunna använda ord till att måla upp bildlösa bilder. Det har såklart även haft sina negativa sidor. Som att jag sedan unga år haft mardrömmar kring Hans Arnolds illustrationer. Eller det faktum att de åtta flyttarna jag har gjort under de senaste nio åren gett både mig och hjälpsamma vänner diskbråck då hälften av flyttkartongerna varit fyllda till bredden med böcker (varför lär man sig aldrig?).
Sedan den senaste flytten har boksamlingen inte fått den kärlek den förtjänar. Biblioteket har visserligen utökats med två bokhyllor tack vare uppgraderingen från 34 kvadratmeter till 92. Men böckerna har stått i den spontana ordning de snabbt packades upp i och det har stört min inre bibliotekarie. Förra veckan tog jag tag i projektet. Böckerna ska ställas i alfabetisk ordning på efternamn och arbetet är nu till hälften klart (bokstaven N).
Men sedan står de där och stirrar på en. De olästa böckerna som lätt missas när nästa läsupplevelse ska väljas ut och det så ofta blir en gammal favorit: "den här var länge sedan, den tar jag". Därför rensade jag en hylla under min första sorteringsdag, där de olästa böckerna skulle få en egen plats att locka på min uppmärksamhet ifrån. Men den halva hyllan jag planerat fylldes upp. Och hyllan fick bli till plural innan jag (med lite väl mycket våld) knökade in bok nummer 59.
59 böcker. 59 olästa böcker hos en person som identifierat sig som en bokslukare av rang. Flera utav dem har också stått i min bokhylla under många år och skuldkänslan när de blänger på mig varje gång jag går in i vardagsrummet gör att det känns pinsamt att erkänna antalet. Men jag har inte haft tid. Året som gått har bestått av så mycket jobb, nya träningsutmaningar och andra äventyr att de inledande kapitlen på den dammiga boken på nattduksbordet är bortglömda sedan månader tillbaka. Ja, jag erkänner. Jag har försummat min inre läsare.
Men detta nyår är det inga löften om dieter, språkinlärningar eller resor som kommer att avläggas. Det är ett löfte till de otummade böckerna om att ryggarna varsamt kommer att knastra när de öppnas för första gången. Ett löfte om att gå tillbaka till att bli medveten om min omvärld genom att stänga omvärlden ute.
Förlåt lilla Ida. Du har alltid haft rätt. Att läsa är livet.