I början av maj såg jag countrysångerskan Carson McHone på Hotell Hulingen i Hultsfred. En vecka senare spelade Emilia Amper nyckelharpa i Västervik tillsammans med Camerata Nordica och elever från Västervik kulturskola. Och i tisdags besökte americana-artisten Tish Hinojosa Café Columbia i Kisa. Samtliga konserter har varit strålande, men höjdpunkten var när Philip Glass nyligen uppträdde på Malmö Live Konserthus. Den 82-åriga amerikanska musikern och tonsättaren firar 50-års jubileum med sin ensemble.
Tyvärr har jag aldrig riktigt lyckats ta mig in i den klassiska musiken, även om jag gärna lyssnar på operaarior. Däremot är jag intresserad av nutida konstmusik. Framförallt är jag fascinerad av minimalistiska kompositörer som Steve Reich, Max Richter, Terry Riley och Philip Glass. Typiskt för musikstilen är repetitiva melodislingor som i bästa fall blir hypnotiska. Det som är karaktäristiskt för Glass är hans additiva metod. Mats Lundgren skrev i en artikel 1989 att det är ”musik som växer i komplexitet med varje ny struktur eller stämma eller instrument han för in i sina melodier.” I Glass musik finns spår från både klassisk- och österländsk musik.
När minimalismen uppstod inom konstmusiken i början på 1960-talet uppfattades stilen som främmande och svårlyssnad. Länge möttes Philip Glass nyskapande musik med misstroende, inte minst från ”finkulturens” företrädare. Det har hänt att klassiskt skolade musiker vägrat spela hans verk. Men när minimalismens idéer integrerades i populärmusiken blev det lättare att förstå stilen i dess ursprungliga form. Till exempel är Kraftwerk, Tangerine Dream och Brian Eno påverkade av Glass. Även David Bowies album ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” är influerade av Philip Glass. Han har i sin tur komponerat tre symfonier utifrån Bowies trilogi. Glass har sagt att ”en tonsättare utan koll på popmusiken tappar kontakt med världen”.
Hans konstnärliga genombrott kom med operan ”Einstein on the beach” som uruppfördes 1976 i Avignon. Den är drygt fem timmar lång och räknas som det viktigaste operaverket sedan Richard Wagners bombastiska skapelser. Glass är oerhört produktiv och arbetar gärna med konstformer som dans, teater och film. För den stora publiken blev han ett namn 1982 med sitt soundtrack till dokumentären ”Koyaanisqatsi”.
När Philip Glass intar Malmö är det utsålt. Förutom huvudpersonen själv består ensemblen av sex musiker. Instrumenten är blås och keyboards. Glass verk är matematiskt exakta, vilket ställer stora krav på musikerna som måste upprepa samma mönster oändligt många gånger. Lisa Bielawas röst är också ett instrument som sjunger samma ord om och om igen. Det är dessutom en konsert som kräver en uppmärksam publik. Musiken är ett sammansatt cykliskt flöde med stark intensitetsnivå. Volym och tempo är högt. Allt detta skapar en mäktig, suggestiv och meditativ upplevelse som stannar kvar hela vägen tillbaka till Västervik.