H P Lovecraft lever i dagens skräck

Andreas Elfwingson slår fast att kosmisk skräck inte nödvändigtvis behöver betyda att illasinnade utomjordingar försöker erövra jorden.

Andreas Elfwingsson

Andreas Elfwingsson

Foto: Marie Kerrolf

Krönika2021-08-10 19:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Författaren Howard Phillips Lovecraft (1890–1937) skrev under sitt korta liv en mängd noveller under kategorin ”kosmisk skräck”, en kategori som han mer eller mindre själv uppfann och som sedan dess blivit kopierad en masse. Om man väljer att läsa något är dock en brasklapp på sin plats: Författaren var en produkt av sin tid; en främlingsfientlig rasist samt rent otroligt okunnig om andra människor och folkslag. Kortfattat; Lovecraft hade inte flugit i dagens samhälle! 

Oavsett skrev han mängder av noveller som i dag betecknas som klassiska verk. Faktum är att hans skapelser fortfarande genomsyrar mycket av dagens skräck i både film och böcker. Under de senaste 30 åren har det gjorts en mängd försök att filmatisera hans verk på ett eller annat sätt. Ja, jag säger ”försök” för att filma ett såpass komplext koncept som just ”kosmisk skräck” är definitivt inte lätt. Det handlar om att fånga en känsla av något som i sin grund är odefinierbart som till exempel skuld, paranoia eller psykos. Det är inte lätt men de senaste årtiondena har några kommit närmare än andra; John Carpenters klassiska ”The Thing” (1982) fångade känslan av isolering, serien ”Lovecraft Country” (2020) var något på spåren (men blev dessvärre helt nyligen nedlagd efter bara en säsong) och 2019 släpptes ”The Color out of Space” som moderniserade novellen med samma namn.

Sedan har vi dagens SF Anytime-tips, den crowdfoundade indiefilmen ”The Void” från 2016 och i den har de kanadensiska regissörerna Jeremy Gillespie och Steven Kostanski fångat något väldigt lovecraftianskt nämligen känslan av total hopplöshet. Lägg dessutom till att den är något av en kärleksförklaring till gamla klassiker som ovan nämnda The Thing och Hellraiser (1987) i fråga om praktiska specialeffekter vilket jag personligen uppskattar i stället för dagens billiga digitalgenererade motsvarigheter.

Inledningsvis jagar två beväpnade män (Daniel Fathers och Mik Byskov) två andra personer; en man och en kvinna. De skadeskjuter mannen och bränner kvinnan till döds. Under sin nattpatrull hittar polismannen Daniel (Aaron Poole) den skadeskjutne mannen på landsvägen och tar honom till ett närbeläget litet sjukhus, som mer eller mindre är tömt på både personal och patienter. Vi förstår snart att polismannen och hans fru, sjuksköterskan Alison (Kathleen Munroe), efter tragiska omständigheter, är barnlösa, att sjukhusets ende läkare, Richard Powell (Kenneth Welsh) har en luddig agenda samt att den höggravida tonåringen Maggie (Grace Munro) är väldigt orolig inför sin stundande nedkomst. Till och med inledningens mordiska gärningsmän dyker upp med en tveksam förklaring. Medan karaktärernas vägar korsas där på sjukhuset bryter helvetet ut både via blodiga dåd och, till synes, febriga hallucinationer. Dessutom vaktar en stor grupp maskerade kultmedlemmar utanför så ingen kan fly!

Vi som publik ser de hemska händelserna genom karaktärernas ögon och får själva fundera på varför allt händer utan konstlade utläggningar som berövar filmen tempo. Konceptet är, som sagt, otroligt lovecraftianskt i fråga om kulter, alternativa verkligheter, skuld och parallella dimensioner alltmedan nedstigningen till ett oändligt kaos och den totala galenskapen sker långsamt medan vi ställs inför frågan vad vi egentligen är beredda offra för att få återse våra familjemedlemmar.