Verbformerna ”gånes” och ”stånes” motsvaras i standardsvenskan av ”gåendes” och ”ståendes”. När jag var ung såg man aldrig former på ”-ndes” i skriven text. Jag uppfattade västervikans ”-nes” som en typisk talspråksföreteelse och dessutom som typisk för Tjust. Jag hade både rätt och fel. Förr såg man inte ”-ndes” eller ”-nes” i skrift, men i tal finns ordformen lite överallt i landet.
Numera ser man ofta verbformer på ”-ndes” i skrift. Här är några autentiska tidningsexempel: ”Ynglingen hittas gåendes mitt på E20”, ”Lilla Rosa kommer springandes i bara pyjamasen”, ”Han filmade även fiskarna under vattnet, ätandes gäddägg”. Verbformen uttrycker här en handling som sker samtidigt som en annan handling. I exemplen hittar man ynglingen medan han går och Rosa kommer och springer samtidigt. Det sista exemplet är lite kul. En möjlig tolkning är att den som filmar äter gäddägg samtidigt, men vi förstår att det är fiskarna som äter ägg medan de filmas. En person eller ett djur kan alltså vara föremål för den ena handlingen (filmningen i gäddexemplet) och själv utföra den andra handlingen (ätandet).
För ett antal decennier sedan hade man nog skrivit ”gående”, ”springande” och ”ätande” i meningarna ovan. Det som har hänt i skriftspråket idag, är att personer som har formerna på -s i sitt tal, också börjat skriva dem. Fast den som börjar använda s-varianterna får se upp. Man kan nämligen inte alltid byta ut ”-nde” mot ”-ndes”. Det går bara när man har att göra med samtidig-betydelsen som vi sett exempel på hittills. Trots det har jag hittat det nutida tidningsexemplet ”en ätandes kronprinsessan Louise” och flera liknande. Det känns konstigt, för här rör det sig inte om en hel mening, utan om en beskrivning av en person med hjälp av det som i grammatiken heter substantivfras. Västervikaren inom mig reagerar starkt. ”E ätnes kronprinsesse” känns helt otänkbart. Även i den skrivna standardsvenskan får man nog (i alla fall än så länge) betrakta ”en ätandes kronprinessa” och liknande som felaktigt.
I västervikskan kan man inte heller säga ”e ätne kronprinsesse”. Däremot går ju det standardsvenska ”en ätande kronprinsessa” bra. ”Ätne” och andra sådana former används inte på det sättet i dialekten. Den formen finns bara i fall som ”De va ett väldigt ätne” och liknande. På grammatikspråk används ”ätne” substantiviskt här, men adjektiviskt i ”e ätne kronprinsesse”. Det är den skillnaden som gör att det första går bra, men inte det andra. Och den grammatiska skillnaden hanterar vi när vi talar, utan att vara medvetna om det. Vi är bra på grammatik, även om vi inte vet vad substantiv och adjektiv är!