Vilket är ditt favoritord? Det är en fråga jag fått från intervjuare och åhörare till föredrag om västervikska. Jag har svarat olika i stort sett varje gång. Jag har förstås tänkt på ord och uttryck som ger västervikskan dess karaktär, särart, must och märg. Men det finns många såna. Ett är re. Men varför? För det första är re ganska vanligt, för re står för två allmänt användbara grepp som ’jobba, fixa, greja med något’ och ’prata’. En annan är att re ingår i ordbildningar som re opp, re te, re sa och så vidare. Detta ökar vanligheten. Inte minst eftersom re sa är en vanlig fras i Västervik och därmed typisk: Ta’t lungt, de rer sa no ska du se.
Dessutom kan man använda re opp och re te för att visa på hur stollig västervikskan är ibland: re opp kan antingen betyda ’ordna upp’ eller motsatsen ’fördärva’ och på liknande sätt kan re te betyda ’ordna till’ eller ’stöka till’. Allt beror på sammanhanget.
Att re kan betyda ’prata’ är också ett plus. Det är inte vanligt i svenska dialekter. Därmed är vi inne på en annan grund för att peka ut favoritord, nämligen såna som är mer eller mindre unika för västervikskan/tjustmålet. Dit hör kvape (’flöte’), fleen (förskönande ord för ’fan’), plunnre/plundre (’pilla’) och hur eller hur (’i vilket fall som helst’). Ingen kan ju förneka att såna ord ger västervikskan en särprägel.
Själva formen på ordet kan också bidra till att det ”känns gott”. Av de ord jag nämnt tycker jag att särskilt kvape och fleen sitter fint. Att använda skene i stället för springa ger också ett skönt västervikskt intryck. Ibland känns ett västervikskt ord till och med som det enda rätta: inte kan man tala om ett prång när man menar en smuck och vad ska man säga istället för gläppe när ungarna gläpper i dörren? Att de öppnar och stänger i ett? I de här fallen är det både formen och betydelsen som skapar effekten.
Vanliga och typiska är också små ord och fraser som stoppas in i samtal enligt mer eller mindre subtila regler. Ett bra exempel är den lilla partikeln dö. Vi ses i morrn, dö. Jaå dö, inte fleen vet ja. Du kan parkere dänna, dö. Sånt bidrar till en känsla av ”redi västervikska”.
Till sist vill jag bara säga tack och adjö. Det här är min sista krönika om västervikska. Skrivandet har varit kul och kontakten med de läsare som hört av sig har varit givande. Krönikorna finns nu samlade i en bok tillsammans med lite annat smått och gott för den som vill fortsätta läsa om vår kära västervikska.