”Förste meteredan” har redan varit. Som bekant inträffar den på Kristi Himmelsfärds dag. Sportfiske har alltid varit en sommaraktivitet i hög grad, kanske ännu mera förr än nu. Sådant som öringfiske, bottenmete efter sik i april eller ”å rycke strömming” (oavsett årstid) är inget jag minns från min uppväxt. I vår familj var det abborrmete, kastmete efter gädda och torskpilkning som gällde. ”Torskte”, fiskade torsk, gjorde vi mest när annan fisk hade nappat dåligt (och vi hade skaffat tillräckligt stor och sjövärdig båt).
Till fisket hör förstås en mängd ord och termer. Vi barn metade (på västervikska ”mette”) oftast abborre med våra metspön, medan pappa ”kastmette” eller bara ”kaste” efter gäddor, det vill säga använde kastspö. Om vi fick matduglig fisk, så bevarade vi dem vid liv genom att lägga dem i en nätkasse i vattnet. Men som alla västervikare vet, heter det inte ”kasse” på riktig västervikska, utan ”karse”. Det ordet satt så djupt i mitt inre att jag tyckte det var löjligt och rent av obehagligt att behöva säga ”kasse” när jag flyttat till Göteborg. Varianten ”karse” är faktiskt den ursprungliga formen av ordet, som fanns redan i fornsvenskan. ”Kasse” har uppstått senare.
”Karse” är nog tämligen unikt för Västervik. Ett annat ord som är ovanligt utanför Västervik är ”kvape”, som betyder ’flöte’. När jag var i Jämtland och fiskade med mina bröder berättade en jämte hur man gjorde förr när man metade öring i strömt vatten. Vi tyckte oss förstå att jämtarna inte använde flöte. Men för att vara på den säkra sidan frågade en av oss: ”Så ni använder inte kvape då?” Jämten reagerade med att se ut som ett enda stort frågetecken.
När man fiskar får man i lyckliga fall lite fisk. Till lite speciella ord för olika fiskar hör ”flie”, en liten högryggad vitfisk som nappade när man metade abborre. Jag har senare förstått att det nog för det mesta var fisken björkna vi kallade så. Om man inte hade mask som agn vid abborrmetet, så kunde man istället använda ”löger”, det vill säga löjor. Andra oönskade fångster än ”flier” var ”ort”, alltså id, och ”slyner”, små gäddor som inte var matdugliga. Och så kunde man förstås få en eller annan ”snorgärs”, alltså den abborrliknande fisken ”gärs”.
När fisket var över var det dags att ”kvape opp”, alltså dra upp, ta bort agnet från kroken eller drag från linan och ordna till utrustningen. Sedan skulle förstås fisken tas om hand och rensas. Det vanliga ordet för ’fiskrens’ var ”rämmer” eller ”ränner”. När rensandet var klart var det dags att njuta av fångsten; eller en del av den om man fått mycket fisk.
skriver återkommande dialektala krönikör på Kulturen