Under gångna helgerna passade jag på att streama hem några av de filmer jag missade på bio under fjolåret. Där visade sej ”Baby driver” vara en överraskande kul upplevelse. Inte för historiens skull – den är konventionell – utan för den underhållande blandningen av biljakt, gangsterdrama och söt kärlekshistoria.
Men det som gör filmen till en pärla är sättet som musik tillåts spela en viktig roll, ja rentav huvudroll i skeendet. En lång rad låtar från senaste halvseklets musikarv driver på handlingen och mycket är koreograferat i bild på ett genialt sätt i takt med musik och texter. Mycket riktigt har regissören Edgar Wright en och annan musikvideo i sin jobbresumé och här för han över mycket av estetiken från denna konstform till bioduken. Det funkar!
Ett av många lyckade exempel är när filmens rånargäng tar emot order från sin boss inför en ny kupp. Gängets unga, superskickliga flyktbilsförare Baby snappar upp alla detaljer trots att han alltid bär öronsnäckor med musik från sin iPod. I det här fallet låten du hittar först i månadens låtlista, pianisten Dave Brubecks märkliga ”Unsquare dance” (i 7/4 takt!). Medan Kevin Spaceys gangsterboss mässar sina instruktioner följer kameran Babys fingrar som dansar mot en bordsskiva i takt med Brubecks pianoklink. Snyggt!
”Baby driver” fick mej att minnas andra filmer under åren där redan existerande, inte specialskriven, musik ger extra näring och styrka till skeendet på duken. Märkligt nog skulle det dröja till 60-talets sista år innan någon på allvar lät pop- och rockmusiken ta plats på detta sätt. Filmen var lågbudgetproduktionen ”Easy rider”. Steppenwolfs ”Born to be wild” skulle säkert inte blivit den klassiker den är om inte miljoner biobesökare fått Peter Fonda och Dennis Hopper inpräntade på näthinnan när de grenslar sina hojar och ger sej ut på kalifornisk road trip.
Succén för ”Easy rider” blev en vattendelare när den var med och bröt de mäktiga filmbolagens totala dominans i Hollywood. Nya, oberoende aktörer klev fram och med dom, så småningom, en ny generation regissörer som fått rockmusiken inympad redan med modersmjölken. Det märks i verk från till exempel Wes Anderson och Cameron Crowe för att inte tala om Quentin Tarantino.
Vem minns inte John Travoltas och Uma Thurmans udda dans i ”Pulp fiction” till tonerna av Chuck Berrys ”You never can tell”? Eller en annan av mina Tarantinofavoriter, ”Jackie Brown”, där Pam Grier ska bjuda en besökare på kaffe och frågar om det skulle passa med lite musik. Hon bläddrar bland sina LP-skivor varvid besökaren undrar om hon inte har börjat med cd och hon svarar ”nej, jag har inte råd, jag har investerat för mycket tid och pengar i mina album”. Så framåtblickande i en film från 1997! LP-skivor är ju inne igen. När sedan Tarantino låter Pam Grier spela en skiva med The Delfonics slår han samtidigt ett slag för en stundtals bespottad genre, 70-talets mjuksoul.
Godis för både öga och öra bjuder Sofia Coppola på i sin film om Marie Antoinette. Sällan har det groteska överdådet vid 1700-talets franska hov - dyra tyger, smycken, flödande champagne, godis och bakverk - skildrats så läckert som i collaget med Bow Wow Wows ”I want candy”.
Musiken i bröderna Joel & Ethan Coens filmer är alltid vald med omsorg. I deras kultklassiker ”The big Lebowski” finns en fantastisk drömsekvens där huvudpersonen The Dude, efter att ha blivit drogad, svävar över Los Angeles med The First Editions psykedeliska 60-talslåt ringande i öronen. Ett betydligt värre drogrus skildras med smärtsam intensitet i ”Trainspotting” när en medvetslös Ewan McGregor forslas till sjukhus. En bjärt kontrast till det idylliska i texten till Lou Reeds ”Perfect day” som hörs samtidigt.
Utflippat är det mest hela tiden i David Lynchs filmer, som scenen i ”Blue velvet” där Dean Stockwell greppar en lampa som mikrofon och inför en udda skara människor mimar till Roy Orbisons sorgesamt romantiska ”In dreams”. Drömmar spelar även en stor roll i den mystiska och fascinerande ”Donnie Darko”. Slutscenen ackompanjeras av en sparsmakad tolkning av Tears For Fears-låten ”Mad world”, som ger texten en ny dimension.
Vad är då det mest gåshudsframkallande musikögonblicket på bio? Jag lägger min röst på Stanley Kubricks ”2001 - ett rymdäventyr”. Många förknippar Richard Strauss’ ”Also sprach Zarathustra” med Elvis Presleys showentréer, men Elvis valde stycket efter tips om den fantastiska inledningen på ”2001”.