Under gĂ„ngna helgerna passade jag pĂ„ att streama hem nĂ„gra av de filmer jag missade pĂ„ bio under fjolĂ„ret. DĂ€r visade sej âBaby driverâ vara en överraskande kul upplevelse. Inte för historiens skull â den Ă€r konventionell â utan för den underhĂ„llande blandningen av biljakt, gangsterdrama och söt kĂ€rlekshistoria.
Men det som gör filmen till en pÀrla Àr sÀttet som musik tillÄts spela en viktig roll, ja rentav huvudroll i skeendet. En lÄng rad lÄtar frÄn senaste halvseklets musikarv driver pÄ handlingen och mycket Àr koreograferat i bild pÄ ett genialt sÀtt i takt med musik och texter. Mycket riktigt har regissören Edgar Wright en och annan musikvideo i sin jobbresumé och hÀr för han över mycket av estetiken frÄn denna konstform till bioduken. Det funkar!
Ett av mĂ„nga lyckade exempel Ă€r nĂ€r filmens rĂ„nargĂ€ng tar emot order frĂ„n sin boss inför en ny kupp. GĂ€ngets unga, superskickliga flyktbilsförare Baby snappar upp alla detaljer trots att han alltid bĂ€r öronsnĂ€ckor med musik frĂ„n sin iPod. I det hĂ€r fallet lĂ„ten du hittar först i mĂ„nadens lĂ„tlista, pianisten Dave Brubecks mĂ€rkliga âUnsquare danceâ (i 7/4 takt!). Medan Kevin Spaceys gangsterboss mĂ€ssar sina instruktioner följer kameran Babys fingrar som dansar mot en bordsskiva i takt med Brubecks pianoklink. Snyggt!
âBaby driverâ fick mej att minnas andra filmer under Ă„ren dĂ€r redan existerande, inte specialskriven, musik ger extra nĂ€ring och styrka till skeendet pĂ„ duken. MĂ€rkligt nog skulle det dröja till 60-talets sista Ă„r innan nĂ„gon pĂ„ allvar lĂ€t pop- och rockmusiken ta plats pĂ„ detta sĂ€tt. Filmen var lĂ„gbudgetproduktionen âEasy riderâ. Steppenwolfs âBorn to be wildâ skulle sĂ€kert inte blivit den klassiker den Ă€r om inte miljoner biobesökare fĂ„tt Peter Fonda och Dennis Hopper inprĂ€ntade pĂ„ nĂ€thinnan nĂ€r de grenslar sina hojar och ger sej ut pĂ„ kalifornisk road trip.
SuccĂ©n för âEasy riderâ blev en vattendelare nĂ€r den var med och bröt de mĂ€ktiga filmbolagens totala dominans i Hollywood. Nya, oberoende aktörer klev fram och med dom, sĂ„ smĂ„ningom, en ny generation regissörer som fĂ„tt rockmusiken inympad redan med modersmjölken. Det mĂ€rks i verk frĂ„n till exempel Wes Anderson och Cameron Crowe för att inte tala om Quentin Tarantino.
Vem minns inte John Travoltas och Uma Thurmans udda dans i âPulp fictionâ till tonerna av Chuck Berrys âYou never can tellâ? Eller en annan av mina Tarantinofavoriter, âJackie Brownâ, dĂ€r Pam Grier ska bjuda en besökare pĂ„ kaffe och frĂ„gar om det skulle passa med lite musik. Hon blĂ€ddrar bland sina LP-skivor varvid besökaren undrar om hon inte har börjat med cd och hon svarar ânej, jag har inte rĂ„d, jag har investerat för mycket tid och pengar i mina albumâ. SĂ„ framĂ„tblickande i en film frĂ„n 1997! LP-skivor Ă€r ju inne igen. NĂ€r sedan Tarantino lĂ„ter Pam Grier spela en skiva med The Delfonics slĂ„r han samtidigt ett slag för en stundtals bespottad genre, 70-talets mjuksoul.
Godis för bĂ„de öga och öra bjuder Sofia Coppola pĂ„ i sin film om Marie Antoinette. SĂ€llan har det groteska överdĂ„det vid 1700-talets franska hov - dyra tyger, smycken, flödande champagne, godis och bakverk - skildrats sĂ„ lĂ€ckert som i collaget med Bow Wow Wows âI want candyâ.
Musiken i bröderna Joel & Ethan Coens filmer Ă€r alltid vald med omsorg. I deras kultklassiker âThe big Lebowskiâ finns en fantastisk drömsekvens dĂ€r huvudpersonen The Dude, efter att ha blivit drogad, svĂ€var över Los Angeles med The First Editions psykedeliska 60-talslĂ„t ringande i öronen. Ett betydligt vĂ€rre drogrus skildras med smĂ€rtsam intensitet i âTrainspottingâ nĂ€r en medvetslös Ewan McGregor forslas till sjukhus. En bjĂ€rt kontrast till det idylliska i texten till Lou Reeds âPerfect dayâ som hörs samtidigt.
Utflippat Ă€r det mest hela tiden i David Lynchs filmer, som scenen i âBlue velvetâ dĂ€r Dean Stockwell greppar en lampa som mikrofon och inför en udda skara mĂ€nniskor mimar till Roy Orbisons sorgesamt romantiska âIn dreamsâ. Drömmar spelar Ă€ven en stor roll i den mystiska och fascinerande âDonnie Darkoâ. Slutscenen ackompanjeras av en sparsmakad tolkning av Tears For Fears-lĂ„ten âMad worldâ, som ger texten en ny dimension.
Vad Ă€r dĂ„ det mest gĂ„shudsframkallande musikögonblicket pĂ„ bio? Jag lĂ€gger min röst pĂ„ Stanley Kubricks â2001 - ett rymdĂ€ventyrâ. MĂ„nga förknippar Richard Straussâ âAlso sprach Zarathustraâ med Elvis Presleys showentrĂ©er, men Elvis valde stycket efter tips om den fantastiska inledningen pĂ„ â2001â.