De här e min pojk. Så kan man presentera sin son. Men det går lika bra med De här e min pojke (eller får den delen med min son). Som talspråk i Västervik känns pojk ledigast, pojke helt normalt och son lite högtidligare. Det finns ett antal ord som liknar pojk-pojke i det att en variant är mer talspråklig och en mer formell. Jag har i en tidigare krönika använt timma-timme i ett exempel.
Flera ordpar liknar timme-timma. Ände-ända är ett annat exempel. I det fallet kan man inte alltid byta ut orden mot varandra. Det är typiskt att det bara är ända som kan ha den vardagliga betydelsen ’ryggslut’. I många fall har nämligen ordformen med -e blivit standardspråklig, medan former på -a försvunnit. Men a-formerna var vanliga i gamla texter. Ett ordspråk nedtecknat 1603 lyder (med nutida stavning): När man bågan för högt uppspänner, så plägar han gärna brista. Men även Tegnér skrev i början av 1800-talet om himlens båga.
Bakgrunden till variationen är att vissa dialekter hade -a sist, medan andra hade -e. I vissa fall lever båda formerna kvar i skriftspråket, i andra fall bara den ena. Det händer att har de två varianterna har fått olika betydelse och blivit två olika ord. Mosse och mossa betyder olika saker. Men även de orden har sitt ursprung i ett och samma ord, i västervikskans snöra ’snöre’. Men här är historien en annan, och snöra har uppstått senare än snöre.
Pojke-pojk och liknande är intressantare för västerviksdialekten. Där varierar det mellan en standardform eller standardliknande form på -e och en avhuggen talspråklig form utan -e. Hit hör trappe-trapp, yxe-yx, räcke-räck, ficke-fick och byxe-byx: Han satt på trappen me yx i ene hanna i den annre hanna i ficken. De avhuggna formerna kan ställa till en del problem när man använder dem i praktiken och behöver ändra form på (böja) dem. Räck är enkelt att hantera. Man säger till exempel ett räck och helt oavsett grundformen så blir det de där räcket, två räcken, dom där räckena.
Men sen blir det svårare. Vilket genus har trapp, yx, fick och byx? Ska det vara den där trappen, yxen, ficken, byxen eller ska man välja samma som för formerna på -e: (den där) trappa, yxa, ficka, byxa? Själv säger jag gärna trappen och ficken, är tveksam till yxen och tycker inte att byxen låter bra alls. Om vi sen ska ta in andra böjningsformer, så blir nog formerna desamma oavsett om det är trapp och så vidare eller trappa och så vidare: de där trappera, yxera, fickera, byxera.