I början av augusti återutges en av mina favoritböcker. Det är Ingela Norlins debutbok ”Den maniska krokodilen” (1985) som släpps i en utökad upplaga. Originalversionen består av korta prosastycken som inte liknar någonting annat inom svensk litteratur. Den som en gång har läst novellsamlingen glömmer den troligtvis aldrig.
Ingela Norlin har en mycket personlig stil. Texterna är tydligt visuella. I en intervju berättar hon att ”jag jobbar i bilder och gör inga analyser”. Innehållet är skruvat, vansinnigt och underhållande. Ibland också obegripligt och lätt obehagligt. Hon har sagt att ”världen är farlig i mina texter”. Kroppen och sjukdomar är återkommande teman. ”Mina ögon” startar omtumlande med att ”en dag när jag hostade for mina ögon ut ur sina hålor. Jag kände ett tryck kring ögonen och anade vad som hänt när jag helt plötsligt såg bokstäverna i tidningen som låg i mitt knä mycket nära inpå.”
Ingela skapar nya verkligheter. Det ologiska blir logiskt. Personerna experimenterar med omgivningen och sig själva. Tvångsmässigt och maniskt. Saker drivs till sin spets. Till synes ovidkommande detaljer kan förstoras, medan häpnadsväckande händelser levereras nollställt. Ett exempel på det senare är ”Svart glass kring munnen” där berättelsens jag åker tåg. Framför henne sitter ”en liten man med stort huvud och blå ögon med svartkantad iris. Det är djävulen.” Det är allt vi får veta. Texten är inspirerad av ett sommarjobb på Öland.
När jag frågar Ingela Norlin om vilka författare som har påverkat henne nämner hon Roland Topor, Slawomir Mrozek och Henri Michaux. Egenartade författarskap som tänjer på gränserna mot surrealism. Även om ”Den maniska krokodilen” uppfyller kraven för en kultbok, så har den ännu inte nått den positionen. Utan några övriga jämförelser borde den ha samma status som till exempel Sture Dahlströms mest absurda mästerverk.
Tyvärr har det inte kommit någon uppföljare till ”Den maniska krokodilen”. Detta trots att boken fick fina recensioner och även sattes upp i en föreställning på Helsingborgs stadsteater. Förutom en radiopjäs och noveller i tidningar och antologier har det varit tyst. Ingela Norlin är utbildad arkeolog och driver sedan många år ett företag som dokumenterar fornminnen. Novellerna som infogats i den nya upplagan är hämtade från samma period som debuten.
Om det blir någon helt ny bok vågar Ingela inte lova, men avslöjar att hon har börjat skriva igen. Jag hoppas på en fortsättning. Världen behöver maniska krokodiler!