Det är inte första gången knepet att döpa en låt efter känd artist har använts i tävlingen. Minns med fasa 1977 när Forbes ställde upp och vann med ”Beatles”. En hel uppsättning skämskuddar räckte inte som skydd när gruppen besudlade minnet av tidernas största popband med textrader som ”Beatles gav oss sin musik, flickor tjöt i vilda skrik, alla skivor har vi kvar, vi ska minnas Ringo Starr”. Europa skämdes med oss och placerade låten ohjälpligt sist i Eurovisionfinalen.
Motiven bakom viljan att namnge låtar efter artister skiftar. Det mest uppenbara är att det skapar uppmärksamhet. Ta bara första låten i låtlistan, en sådan där kul ”händerna i luften och skaka loss”-succé från 2010. DJ-duon Duck Sauce samplar där en discohit från 70-talet med Boney M. Helt instrumental förutom en mansröst som vid sju tillfällen bryter in och säger ”Barbra Streisand”. Varför? Ja, varför inte tycker Duck Sauce och skapar därmed en ironisk blinkning till veteransångerskans försök att bli discodrottning i slutet av 70-talet.
Ett uttryck för beundran utan baktankar finner vi i det pågående decenniets vackraste hyllning. First Aid Kit rörde personen ifråga, Emmylou Harris, till tårar när duon sjöng låten för henne på Polarprisutdelningen för tre år sedan. Ingen tvekan heller om vem killarna i ABC sätter främst på idolhyllan. I texten hyllas artister som Luther Vandross, James Brown och Marvin Gaye, men enligt bandet kan ingen jämföras med Motown-giganten Smokey Robinson. Inte mej emot. "When Smokey sings I hear violins, when Smokey sings I forget everything” sjunger Martin Fry.
Och på tal om Marvin Gaye dök han upp i titeln på nya stjärnan Charlie Puths första hit härom året. Gissar att Puth gärna skulle döpt sin låt till ”Let’s get it on”. Men nu råkar ju Marvin Gayes sensuella hit från 1973 redan heta så. Lösningen? Puth gör Gayes namn till ett verb när han lockar till ett sängkammaräventyr med raden ”let’s Marvin Gaye and get it on”. Stiligt!
Hiphopgruppen Chiddy Bang namndroppar en annan av soulhistoriens stora, Ray Charles, i en medryckande låt. Bandet håller uppenbarligen honom högt i kurs, samtidigt som man ger sej ut på aningen tunn is med många referenser i texten till en blind mans tillkortakommanden. I pojkbandsvärlden blir artistreferensen mer handfast utseendefixerad när medlemmarna i The Wanted kastar hormonstinna blickar på en tjej. Men vari består hennes attraktionskraft? Hon kan ju inte sjunga och hon kan inte dansa konstaterar dom, men hittar sedan svaret – hon går och rör sej som Rihanna. Jojo.
Ett annat knep för att kunna namnge en artistkollega i en låt är att ta fasta på textrader ur dennes repertoar. Marshall Crenshaw, en idag tyvärr ofta förbisedd sångare i rootstraditionen, gör det elegant i ”I’m sorry (but so is Brenda Lee)”. Brenda, som ledigt rörde sej i både pop- och countryterritorium, fick en karriärtopp 1960 med dramaballaden ”I’m sorry”.
Extra pluspoäng till den som petar in det egna namnet i en låttitel utan att det blir krystat. Big Country lyckas väl. I sina bästa stunder - och dom är många - hörs verkligen deras skotska ursprung, som i ”In a big country” där ringande gitarrer härmar säckpipors klang studsande mellan bergstopparna. Låtreferens till The Beatles börjar och slutar som tur är inte med Forbes taffliga insats. Brittiska House of Love skapade en smula 60-talsinfluerad psykedelisk mystik i låten som namnger både Beatles och Stones och där man kan ana John Lennons och Mick Jaggers röster i intervjucitat i låtens början.
Daft Punk går ett steg längre när dom spelar in ett samtal med en man dom beundrar och hämtat inspiration från, den legendariske mångsysslaren Giorgio Moroder. Han var med och lanserade synthen i 70-talets pop- och disco och producerade en rad epokgörande hits för bland andra Donna Summer. ”Giorgio by Moroder” börjar med ett två minuters utsnitt från samtalet där Moroder beskriver sin entré i musikbranschen, följt av Daft Punks musikaliska hyllning till denne pionjär.
Raka motsatsen till allt det här är band som plockat sina namn från andra artisters låttitlar. Roxette, Madness, Radiohead och Sisters of Mercy är några exempel. Men det är förstås en helt annan historia.