Dag Jonasson: Nazister gillar inte jazz

Någon gång på 1950-talet skrev författaren Pär Rådström att ”det var något tryggt med folk som gillade jazz. Man visste att de inte var nazister”.

John Coltranes musik kräver mod och öppenhet.

John Coltranes musik kräver mod och öppenhet.

Foto: NTB-Foto

Krönika2020-11-14 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När det gäller John Coltrane så tror jag att Pär Rådströms teori fortfarande håller. Coltranes musik kräver mod och öppenhet. Det är konst som gör motstånd, omstörtande musik som obönhörligen utesluter en fyrkantig och förenklad världsbild.

Bredvid Charlie Parker räknas amerikanen John Coltrane som jazzhistoriens viktigaste saxofonist. Han behärskade både tenor- och sopransax. Under andra halvan av 1950-talet var han medlem i Miles Davis kvintett. Coltrane medverkar på Miles Davis mästerverk ”Kind of blue” (1959). Den mest sålda jazzskivan någonsin.

Våren 1960 bildade Coltrane en egen kvartett. Jag har aldrig hört en bättre jazzgrupp. Bandets fyra musiker är en organisk helhet där kollektiva improvisationer står i centrum. Samspelet mellan trummisen Elvin Jones och Coltrane är fantastiskt. Coltrane hade på allvar inlett sin resa från bebop till nyskapande frijazz. (”Nervös jazz” som en vän till mig brukar säga.) Han var inspirerad av indisk och arabisk musik. Spelade skalor istället för ackordföljder. Långa intensiva solon. Rytmer och klanger blev allt mer intrikata. Med stormsteg frigjorde sig Coltrane från jazzens regelbok. 

Men han möttes av misstroende. Publiken kastade mynt på musikerna och lämnade konserterna i vredesmod. Det är svårt att inte tänka på Bob Dylans omtalade världsturné 1966, där han blev utbuad för att han spelade elektrisk rockmusik. Dylan låg också steget före sin publik. 

Efter en religiös upplevelse 1957 lyckades Coltrane lämna ett långvarigt drog- och alkoholmissbruk. Hans uppdrag blev att skapa musik som hyllade en Gud i vid bemärkelse. ”Jag tror på alla religioner” har han sagt. Harmoni och skönhet genom kaos. Känslan av andlighet är tydligt närvarande i milstolpen ”A love supreme” (1965). Albumet är en lättillgänglig ingång till hans alltmer komplexa värld. 

När kvintetten nått närmast fulländning ville Coltrane komma vidare. På albumet ”Ascension” (1966) utökade han bandet med ytterligare sex musiker. Albumet är svårtillgängligt, nästan fysiskt omskakande. Men det finns en märklig dragningskraft i de explosiva kaskaderna som bryts av med tillfälliga ”andningspauser”.

År 1967 avled Coltrane, endast 40 år gammal, i levercancer. Hans vision om andlig musik har förts vidare av hustrun och pianisten Alice Coltrane. Även hon ett aktat namn. 

Förhoppningsvis tystnar aldrig John Coltrane!