Lindström skriver det r-ljudet med w och ger exemplen wum, wände, slottswuin, bewättar (felskrivet för bewätter). Ljudet är inte unikt för Tjust, utan låter ungefär likadant i stora delar av Östergötland, men av någon anledning är just Västervik känt för sitt r-ljud. Ramsan en wöwuti wengwock har sedan länge haft en viss spridning som illustration av ljudet, men tyvärr gäller det även för förvrängningen wästerwik.
Det senare har bildats enligt samma princip som Götlaborg för Göteborg. Utsocknes har tagit något som man uppfattat typiskt för staden och sedan lagt till det i ortnamnet. I Västerviks fall r-ljudet, i Göteborgs fall la, som används som väl, visst. Det känns bra att Lindström är noga med att tala om att det inte heter wästerwik och att w används som ett r-ljud, inte ett v-ljud.
Ett annat uttal i västervikskan som Lindström nämner är att det finns tjocka l-ljud, som i blå och säl. Han noterar också att a i ord som tala, flicka, letar motsvaras av e: tale, flicke, leter, och nämner den bestämda formen på -a av feminina ord: mössa (mössan), boka (boken). För verben tar han upp att vart används för blev (ovanligt i Götaland), att -ade som i vågade, trampade tappar sitt a (vågde, trampte) och att -t saknas i verbformer av typen sprungit och ätit.
Av lokala ord nämner han uttrycket hur eller hur och att dö (bildat av du) används ofta sist i yttranden som Va bra, dö och Du kan ta påsen dänna, dö.
Tyvärr hoppar Lindström i galen tunna nära han ska ge exempel på hur sprungit- och ätit-verb låter. Han menar att det blir sprungi och äti, men så är det förstås inte. Springe och äte är de korrekta västerviksformerna. Fredrik Lindström och hans medarbetare har naturligtvis haft ett stort arbete med att beskriva de 100 språkvarieteterna. Inte minst när de överfört talproven som finns för varje dialekt till skrift. Att göra detta är inte alls så lätt som det kan låta, särskilt när det precisa uttalet ska återges noga. Jag hittade lätt fyra fel i återgivningen och tre i texten om västervikska. De flesta beror nog på att det är svårt att höra och tolka rätt. Men i ett felfall är det inte så svårt att höra rätt, utan det är snarare en rent skrivfel. I inspelningen sägs ja lärde ma å simme. Detta har återgetts som ja lärde mig simme. Lärde ma å har alltså blivit ren skriftspråkssvenska. Motsvarande gäller nog när bewätter i texten återges som bewättar.