Äntligen var det någon med rockattityd som sjöng en poetisk meningsfull text på svenska! Jag var 17 år och Lundell kom som på beställning rakt in i mitt liv. Jag köpte skivorna, läste ”Jack” och cyklade runt på Gotland sommaren 1977.
Det var ovant att läsa intervjuer med en rockstjärna som också var en ”riktig” författare. Lundell pratade lika entusiastiskt om Dylan Thomas, Hemingway och Jack Kerouac som han gjorde om Bob Dylan. En outsider som bröt ny mark i det stillastående svenska kulturlivet. Många av hans låtar är fortfarande bland det bästa som har gjorts i det här landet.
Men efter kraftprovet med ”Den vassa eggen” (1985) blev skivorna allt ojämnare. Melodierna tunnades ut. En kompis till mig påstår att Lundell slutade skriva melodier när han slutade dricka. Givetvis en vansklig teori med lite för många undantag. Det är nog snarare så att bra melodier är det första som överger en låtskrivare. Texterna upprepas. När Ulf Lundell för ”femtioelfte” gången sjöng att han sitter i sin bil och måste dra iväg mot någon diffus frihet var det inte kul längre. På scenen förvandlades han till en svensk variant av Bruce Springsteen med uppkavlade ärmar.
Efter hand började hans böcker att svämma över av ord, ett pladder som skulle behöva bättre struktur. Lundell har alltid haft problem att begränsa sig. (Manuset till ”Jack” ströks med 100 sidor på förlagets order.) Intrigerna går på tomgång. De manliga romanfigurerna påminner ofta om författaren själv i olika skepnader som säger sanningar. Knivskarpa iakttagelser av samtiden, blandas med självupptagen bitterhet.
När Fredrik Sjöberg recenserade romanen ”Allt är i rörelse” i Svenska Dagbladet 2011 var rubriken ”Ett gnäll utan slut”. Han tyckte att ”bitvis är läsningen direkt plågsam”. Det som stör mig mest är Lundells ytliga gestaltning av kvinnor. ”Varför finns det inte ett enda trovärdigt kvinnoporträtt i hans samlade produktion?” frågade Tony Ernst i en artikel i tidskriften Sonic 2015.
Min svartaste mardröm är att tvingas lyssna på samtliga 68 album i Lundells cd-box ”Hemåt genom Rift Valley 1975-2015”. Jag tittar hellre på Richard Hoberts berömda bottennapp ”Tre solar” 68 gånger. Men om Lundell bantat ner lådan till 15 skivor så hade den varit omistlig.
Glädjande nog så hyllas nu hans boktrilogi ”Vardagar”. Men jag tror i alla fall inte på Ulf Lundell. Vi står inte på samma sida längre.