Jag gjorde lumpen på Gotland, och den första månaden eller så förstod jag ingenting när kamraterna från den gotländska landsbygden talade gutamål. En av dem drog senare en ramsa på sin dialekt från östra Gotland. Den lät så ungefär så här: ”Teu par ogelaugu satt pa a kränke, keikt peike leike in i augu.” ’Två par uggleögon satt på en pall och tittade flickan rakt i ögonen.’
Andra kända dialekter som är svårbegripliga för oss finns bland annat i Träslövsläge, Piteå, Kalix och övre Dalarna. Älvdalskan i Dalarna börjar till och med betraktas som ett eget språk av somliga. Riktigt så långt gå man kanske inte med jamtskan i Jämtland, trots att det kunde passa bra som nationalspråk i ”republiken Jämtland”.
Tjustmålet, däremot, skiljer sig inte så mycket från standardsvenskan. Trots det kan det bli missförstånd ibland. I första klass i realskolan hade vi en klassföreståndare som var skånska. En fredag talade hon om att vi skulle göra någon lite ovanligare aktivitet, vilken minns jag inte. Hon gav dag och tid då vi skulle samlas någonstans utanför skolan. Hon angav dagen som ”nästa torsdag”. På fredagen en vecka senare var det en förgrymmad klassföreståndare som undrade varför vi inte dök upp till aktiviteten. Alla i klassen blev förvånade och lite förtretade. ”Fröken sa ju att vi skulle ses nästa torsdag! Det är ju inte förrän i nästa vecka!”
Hade vår lärare varit från Tjust, skulle hon ha sagt ”på torsdag” i stället för ”nästa torsdag”. Det finns nämligen lite olika uppfattning på olika håll i Sverige om vilken dag ”nästa torsdag” syftar på. På många håll (tydligen också i Skåne) betyder det ’den torsdag som kommer härnäst’. På andra håll (som i Tjust) skiljer man i allmänhet på ”på torsdag” med betydelsen ’den torsdag som kommer härnäst’ och ”nästa torsdag” med betydelsen ”torsdagen efter den som kommer härnäst”. Alla i klassen tyckte det var självklart att det var just det som ”nästa torsdag” betydde. I dag kan det nog vara lite mer blandat geografiskt vad man menar med uttrycket. Vi är ju betydligt mer rörliga och hör mycket mer olika slags svenska än vad man gjorde på femtiotalet. Men då satt vi i klassen först som fågelholkar och undrade vad fröken menade, för att sen känna oss orättvist angripna och förtretade för att hon anklagat oss. Det var ju hon som hade sagt fel dag! Men vår klassföreståndare var en förståndig människa och förstod snabbt vad som var problemet. Hon tog det hela med fattning och bestämde en ny tid. På köpet fick både hon och vi lära oss lite om en språklig variation som vi varit helt omedvetna om.