Lisa Ekdahl är ett tydligt exempel på en musiker med en stark personlighet. År 1994 slog Lisa Ekdahl igenom med sitt första album och singeln ”Vem vet”. Hon togs emot med öppna armar och vann samma år tre Grammisar och en Rockbjörn.
Jag har alltid fascinerats av Lisa Ekdahls speciella sångteknik. Hon sjunger med en bedrägligt ”flickig” röst. Hennes sätt att frasera och uttala orden är en oskiljaktig del av texten. Men jag har många gånger hört kommentarer om att Lisa Ekdahl inte kan sjunga. Att hon uppfattas som tillgjord. Själv har jag haft svårt att erkänna att hon är en av mina favoriter – både som låtskrivare och sångerska.
Det är ett ställningstagande som inte har varit politiskt korrekt i alla lägen.
Frågan är om kritiken mot Lisa Ekdahl delvis beror på att hon är kvinna? Att de negativa åsikterna utgår från en slentrianmässig värderingsskala?
En manlig sångare med en hes röst beskrivs till exempel nästan automatiskt något positivt. En raspig stämma garanterar äkta känslor. Att det verkligen är på riktigt. Det tycks finnas en outtalad regel att en spröd kvinnlig röst inte har samma trovärdighet. Speciellt inte om artisten är egensinnig och feminist.
Efter debuten gav Lisa Ekdahl ut ytterligare två album med vispop på svenska, innan hon vidgade sin musikaliska sfär. I slutet av 1990-talet gjorde hon två jazzalbum med Peter Nordahl Trio och en bossanovaskiva som sålde guld i Frankrike. Det var början på Lisa Ekdahls internationella karriär. Hennes sång på den franska legenden Henri Salvadors album ”Chambre avec vue” (2001) och duetten med Rod Stewart på hans skiva ”The great american songbook vol 2”(2003) ger en fingervisning om hennes status utomlands. Men det var någonstans här intresset började mattas hemma i Sverige.
Hennes följande album ”Olyckssyster” (2004) och ”Pärlor av glas” (2006) producerades av Lars Winnerbäck. Lisa Ekdahls sångstil har skruvats upp ytterligare. Materialet är ojämnt, men sånger som ”Dom band som binder mig” och ”Där ser du själv hur högt du når” är bland det vackraste hon har spelat in. Hon kom tillbaka 2009 med sitt mest helgjutna album ”Give me that slow knowing smile”.
Lågmäld pop med förtrollande melodier. Två år senare släpptes ”Lisa Ekdahl at the Olympia Paris” med både en cd och en dvd. Inspelningen är ett påtagligt bevis för att Lisa Ekdahl känns lika självklar och avslappnad när hon framför sofistikerad jazz på klassiska Olympia som när hon medverkar en sommarkväll på ”Allsång på Skansen”.
Förra hösten deltog Lisa Ekdahl i ”Så mycket bättre”, vilket gav den svenska publiken en möjlighet att hitta tillbaka. Inte minst hennes tolkning av Magnus Carlsons låt ”Det värsta av allt” fick många att vakna. Mina kompisar konstaterade att ”hon är ju faktiskt bra.” Det var ingen nyhet. Men det är först nu jag vågar erkänna att Lisa Ekdahl alltid har spelat i sin egen division.