Så vad handlar nu detta om? Jo, det kallas postcrossing.
Alltsammans startade för 15 år sedan. Initiativet togs av den portugisiske studenten Paulo Magalhães som bara älskade att få vykort. Inte mejl, inte sms – frankerade fysiska vykort.
Men i brevlådan fann han mest bara räkningar och annat opersonligt.
– Nog måste det finnas fler som tycker om att få det som kallas ”riktig post” i vårt digitaliserade samhälle? Och kanske kunde man nå dessa människor via en plattform på internet? Ja, lite så gick hans tankar, berättar Karin Oswald som nu tillbringar några sommarveckor i hemstaden Västervik. (Till vardags bor hon i Uppsala).
Sagt och gjort.
I dag sammanlänkar postcrossing-fenomenet människor över hela världen genom vykort.
Sommaren 2015 har sammanlagt över 30 miljoner kort skickats.
– Nätverket har medlemmar i 213 länder och det skickas ungefär 641 vykort i timmen, berättar Karin Oswald som är eld och lågor över företeelsen.
Själv gick hon med i november förra året och nu hoppas hon att fler svenskar ska få upp ögonen för postcrossing.
– Det är ganska litet i Sverige än så länge. Vi är bara drygt tusen deltagare.
– I Tyskland, Nederländerna och många öststater är postcrossing ett fenomen som har resulterat i särskilda frimärksutgåvor med postcrossingmotiv.
Men vad är "grejen" med detta tycker du? Varför inte bara skicka mejl eller facebooka?
– Det är ju häftigt att få ett handskrivet kort. Det är mer personligt och blir en motpol till det snabba tempot i vårt digitaliserade samhälle. Man kanske får vänta fyra veckor på att vykortet man skickade till Thailand ska komma fram.
– För egen del är jag väldigt förtjust i att skriva kort. Det är kul att få också, men att skriva är nästan ännu roligare tycker jag.
– Med över en halv miljon deltagare finns en stor variation av postcrossare. Vykortssamlarna, frimärkssamlarna, de som önskar att de hade möjlighet att resa mer, skolklasser som lär sig om språk och geografi, de som vill sprida kunskap om sin egen lilla nation, ensamma människor som finner gemenskap genom korten och så vidare.
När man registrerar sig på sajten kan man skriva en kort eller lång presentation av sig själv, berättar Karin. Där kan man också ange om det är något särskilt man är intresserad av, till exempel speciella motiv på vykorten. Eller om man är intresserad av frimärken och så vidare. Via sajten får man information om vem man ska skicka till här näst. Det är bara att klicka på "Send a postcard" så uppenbarar sig en slumpmässigt utvald adress.
Hur aktiv man ska vara – det vill säga hur många kort man ska skicka – är helt upp till en själv, poängterar hon.
Utbytet kan även utvecklas. Nya bekantskaper kan uppstå. Att "postcrossa" kan leda till allt möjligt spännande, menar Karin.
Den 4 juli klockan 13 arrangerar hon ett postcrossingmöte i Västervik. Då kommer hon att sitta på trappan till Rådhuset i Västervik redo att berätta mer om fenomenet postcrossing.
– Jag räknar med att kanske få sitta där ensam. Men jag hoppas förstås att en och annan nyfiken människa ska våga sig fram och pratar lite.